Tacksamhet mot Nato: När Andra världskriget tog slut 1945 var Sveriges säkerhetspolitiska läge ytterst utsatt. Sovjetunionen hade tillkämpat sig total dominans i Östersjöområdet och över Finland. De västliga segermakterna demobiliserade. Bildandet av Atlantpakten 1949 och av Nato 1951 innebar att Sveriges fick ett radikalt förbättrat säkerhetspolitiskt läge. Orsaken var inte att Sveriges försvar – långsamt – blev starkare.
Orsaken var att motsättningarna mellan Nato och Warszavapakten gav Sverige möjlighet att bedriva en trovärdig neutralitetspolitk, som bägge stormaksbloggen respekterade, trots bägges strategiska intressen av det svenska markterritoriet. Samspelet mellan politiken och försvarsförmågan stod som garanter för vår fred och vårt oberoende. Vi bör aldrig glömma att det var Natos tillkomst som var förutsättningen för detta. Det bör vi vara tacksamma för !
Historielöshet: Bo Hultin skriver ”Vi kan inte längre försvara oss själva mot en kvalificerad angripare med ÖB:s ’enveckas försvar”. Hultin påstår indirekt att vi någon gång kunnat försvara oss själva mot en stormakt.
Det har vi aldrig kunnat. Det är en farlig verklighetsförfalskning, som snedvrider dagens försvarsdebatt. Saken blir inte bättre av att ÖB och högkvarteret använder sig av samma mantra, det vill säga ord utan betydelse, i sina försök att dölja det faktiska läget. Vi hade en gång en ÖB som var noga med fakta. Han skrev : ”Det vore verklighetsfrämmande att tro, att Sveriges krigsmakt, hur stark den än blir, skulle i alla lägen kunna överallt avvisa anfall över land- och sjögränserna samt mot landets inre” (Helge Jung i ”ÖB 47 , sidan 133)
Jag är naturligtvis verklighetsfrämmande om jag tror att dagens officerare skulle läsa ÖB 47, men det vore onekligen bra om de gjorde det.
ÖB 47 kan läsas som en uppmaning att gå in i allians men ett annat budskap är rimligare: Grunda säkerhetspolitiken på bedömningar om ömsesidiga styrkeförhållanden.
Ömsesidiga styrkeförhållanden: Bo Hultins artikel är kemiskt fri från några bedömningar om det faktiska styrkeförhållandet Nato–Ryssland i den konflikt som onekligen råder dem emellan.
Artikeln är i sak en upprepning av det tankebefriade budskap som (M) har sänt ut, med början i en partimotion 1997 med Carl Bildt som första namn, upprepat av Karin Enström när hon var ordförande i försvarsberedningen tio år senare: Medlemskap i Nato är ett naturligtnästa steg! Jag anser att det är ett farligt steg.
Mitt motiv är att Putin utvecklat betvingelsemetoder, demonstrerade vid annekteringen av Krim för ett år sedan och för närvarande tillämpade med framgång i östra Ukraina. Nato har trots sin enorma militära kapacitet inga effektiva motmedel mot detta. Det är Ryssland som har övertag och faktisk styrkeöverlägsenhet .
Rysslands aggressiva politik måste bekämpas. Men det måste ske med metoder som slår mot landet svaga punkter. Det är ekonomin.
Om Sverige – som Bo Hultin vill – går in i Nato försvårar det västs angrepp på den ryska ekonomin. Putin får motiv för fortsätta sina framgångsrika betvingelsemetoder. Det bör förhindras.
Därför nej till Nato!