Emil från Törefors jernbruk och sågverk
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tanken var att sonen skulle till sågen efter den korta skolgången. Det var ju så det brukade vara.
Men Emil Fritiof sa nej. Sågen var inte hans grej.
I stället började han hos en bagare, det måste ha varit kring sekelskiftet, och sökte sig sedan till Malmberget.
- Det var som vilda västern, sa Emil många år senare.
Men att baka bullar i Malmberget var inte nog för Emil. Han ville söderut och löste en biljett, tredje klass, till Stockholm. Allt han ägde fick plats i den slitna resväskan.
I kupén var det flera yngre arbetare. Emil lyssnade till vad de sa.
- Jo, där finns det jobb till alla. Det växer så det knakar. Folk kommer från hela landet.
En skulle till Heffners, en annan till Kubikenborg.
- Och du, frågade en av männen och vände sig till Emil, ska du också åt Sundsvall?
- Nej, jag ska till Stockholm.
- Har du jobb?
- Nej. Tänkte söka mig något.
- Men följ med oss till Sundsvall istället.
Och till slut hade männen övertygat Emil. När ångloket stannade på Sundsvalls Central så klev också Emil av. Han tittade på de ståtliga stenhusen i centrala stan, som hade uppförts efter branden, som härjade samma år som Emil föddes. Norrbottningarna sökte sig mot Skönsberg; spångar låg utlagda på den leriga vägen.
Emil skulle komma att leva i Skönsberg i över sjuttio år, bilda familj och åldras.
I mitten på tiotalet, under världskriget, fick familjen hyra en liten lägenhet. Det var knapert men Emil hade fast jobb på det kooperativa bageriet i stan. Vid matrasterna talade han med andra om de svåra tiderna.
- Men hyresbidraget har du ju. För barnfamiljer.
- Hyresbidrag ...nej.
Emil började undersöka. Bidraget betalades ut till fastighetsägaren och Emils värd behöll pengarna.
- Jag ska ha igen vartenda öre plus ränta...
- Lugna sej, Andersson, sa värden på nedre botten. Tiderna är svåra för oss alla...
- Och ännu värre blir det om du inte betalar tillbaka. Jag ska se till att du blir uthängd i tidningarna. Skulle se snyggt ut, det, att stjäla pengar från en arbetarfamilj.
Morgonen efter kom värden med ett brunt kuvert i handen. I det låg hopvikta sedlar.
Kunde det stämma? Han kollade lotten och sedan dragningslistan och bad sedan hustrun Elin kontrollera. Jo, han hade vunnit högsta vinsten i logens lotteri: en sjuarmad ljusstake i silver.
Emil stoppade ned ljusstaken i en sliten väska och tog tåget till Stockholm. Han gick runt, från juvelerare till juvelerare.
- Vad ger ni för ljusstaken?
- Hur vet vi att min herre inte säljer stöldgods, frågade en man med monokel.
Emil visade intyget: "Herr Emil Andersson, Skönsberg, har vunnit Högsta Vinsten i Logens lotteri." Med stämplar och namnteckning.
Till sist visste han vilken som betalade bäst. När han satte sig i klass 3-kupén bar han med sig mer pengar än han någonsin haft. Under resan längs kusten sov han bara lätt, rädd att bli rånad på kassan.
Pengarna blev grundplåt till ett litet hus. Jag minns det; morfar bodde där då jag växte upp, ett gult litet hus med en spännande vedbod. Morbror Nisse bodde i kammarn och han hade blåa flaskor med hårvatten.
Ibland träffades vi på travet. Emil gick på söndagstävlingar men aldrig på kvällstrav; han ville vara inne då det blev mörkt. Han hade sinne för hästar.
- Spela på hästar med stora hovar när det är blött, sa han en dag när vi såg värmningen inför ett lopp.
De engelska hästnamnen blev vanligare. Det var Sir och Lady, som uttalades som de skrevs.
När morfar rekommenderade spel på hästen Brynolja hade vi kusiner svårt att hålla oss; kusen hette Brynjola.
Morfars bror hade en korvkiosk i Luleå. En gång åkte Emil upp för att hälsa på, han var annars inte mycket för att resa. Emil aviserade inte sin ankomst utan ställde sig sist i korvkön och när det blev hans tur sa brodern bara: Ska du också ha korv?
Då var det väl så där tio år sedan bröderna setts.
Emil jobbade extra långt över sjuttio.
Hans hus revs när ett nytt bostadsområde skulle uppföras och han var inte intresserad av något äldreboende. Till sist, när Emil var runt åttio, fick han plats på Solgläntan. Mamma och pappa körde dit honom en fredag. På lördag morgon kom telefonbud till mamma: Emil har packat och sitter påklädd i foajén.
- Det var bara gammalt folk där, sa han och återvände till lägenheten.
Han var socialdemokrat hela livet och gillade särskilt Gustav Möller.
När akademikerna i Saco strejkade på sextiotalet kom Emil in i vårt kök, drämde Aftonbladet i köksbordet och sa upprört: Nu får fan i mej regeringen häkta Sacoledningen.
Han kom att bli den som hade längst medlemskap i Svenska Livsmedelsarbetareförbundet och var noga med att betala in till begravningskassan.
En samhällsrevolution kan beskrivas genom Emil. Han föddes i ett fattigsamhälle och var med om att bygga upp välfärdssamhället. Men för mig är han framför allt morfar.