Amatörernas övningar gränslöst och okunnigt slöseri
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att landstingets förtroendevalda som representanter för medborgarna bör föra en dialog med dessa är en ofta deklarerad målsättning och knappast kontroversiellt. I det hänseendet är jag överens med Kurt-Åke Andersson (s) i Kalix.
Den gränslöshet som han tar i försvar i sitt debattinlägg tar jag däremot bestämt avstånd från. Som anställd inom vården bör man kunna skilja på rollen som politiker och sjukvårdsutbildad. Det behövs duktigt folk av båda sorterna.
Ett kriterium på kompetens är att begripa vilka kunskaper och färdigheter man saknar och ta hjälp av sakkunniga på dessa områden i stället för att själv fuska. Hälso- och sjukvård ska nämligen bedrivas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det är en av anledningarna till att det finns tydliga föreskrifter beträffande olika personalkategoriers kompetens och befogenhet.
Att utforma sjukvården för de små barnen i länet fordrar djup yrkeskunskap från barnhälsovård och dito sjukvård.
Landstinget har personal med sådan kompetens. Den bör utnyttjas.
Att tillägna sig den vetenskapliga metodik som fordras för att inhämta beslutsunderlag på vetenskaplig grund tar också många års universitetsutbildning. Utföra och tolka barnintervjuer är heller ingenting som man kan utan grundlig teoretisk och praktisk utbildning.
Vid universitetet i Luleå finns oberoende personal med vetenskaplig kompetens i undersökningsmetodik. Patient - och handikappföreningar kan också ge synpunkter till politiker.
Om man från ett litet antal intervjuade vill kunna generalisera till en större population måste man följa gängse urvalsregler. Dessutom saknar det rim och reson att låta 17 amatörer i sjukvårdsberedning Mitt fråga föräldrar vad som gör att deras barn mår bra. Det har undersökts och redovisats i otaliga rapporter runt om i världen och med likartat resultat.
Det finns ingen anledning anta att norrbottniska barn är annorlunda. Till och med lekmän bör också inse att frågor om vad barn tycker om frukt, vara ute och leka eller vilken dag det äter godis är till föga hjälp för sjukvårdens uppbyggnad i Norrbotten.
Utrymmet medger inte någon utförlig kritisk granskning av de 17 landstingspolitikernas övningar för två miljoner.
Att låta lekmän samla in rappakalja under skenbar vetenskaplighet och påståenden om "beslutsunderlag" men utan möjlighet att använda resultatet seriöst är okunnigt, ansvarslöst och gränslöst.
För de föräldrar som förgäves kämpat för att deras barn ska få adekvat vård men avvisats med "resursbrist" måste det kännas som ett slag i ansiktet.