Trots hög arbetslöshet har företagen i Sverige svårt att rekrytera rätt kompetens. Problemet är vid det här laget så stort att det riskerar att undergräva konjunkturuppgången.
Bakgrunden till missmatchproblematiken står att finna i arbetsmarknadspolitiken, och hur den under lång tid misslyckats med att nå uppsatta mål. Inträdeshind-ren till arbetsmarknaden har fått växa för höga, människor har erbjudits utbildningar de inte har nytta av och så vidare.
Ett stort ansvar för arbetsmarknadens problem vilar på Arbetsförmedlingen (AF). I dag fungerar inte konkurrensen. AF har ett monopol i och med att myndigheten både upphandlar till exempel jobbcoacher och själva förmedlar jobb. Det gör att det inte blir någon fungerande konkurrens där alternativ till AF kan utvecklas och erbjuda bättre service till arbetsgivare och arbetssökande. Det är därför hög tid att skilja på rollerna och låta AF konkurrera på lika villkor som alternativa aktörer på en marknad.
Den som betvivlar att den myndigheten har misslyckats med sitt uppdrag kan reflektera över följande: av alla som fick jobb våren 2010 fick endast 1,6 procent hjälp från AF.
Bakom misslyckandet märks även att bara 24 procent av ungdomarna i Sverige föredrar att vända sig till AF när de söker jobb (jämfört med 50 procent i till exempel Finland). Sex av tio företag väljer helt bort AF som rekryteringskälla när de behöver anställa. Arbetsmarknadens parter inom privat och offentlig sektor har som en följd av AF:s misslyckande valt att själva satsa närmare 2,5 miljarder varje år på stöd till uppsagda medarbetare.
Att det finns problem med hur AF fungerar är dock inte bara känt bland unga, fack och arbetsgivare. 2009 var myndigheten den samhällsinstitution som åtnjöt lägst förtroende bland allmänheten, enligt Medieakademins förtroendebarometer. Regeringens långtidsutredning om arbetsmarknaden som presenterades tidigare i år riktade kritik mot AF:s funktionssätt.
Och i fjol konstaterade Riksrevisionen att myndighetens arbetsförmedlare i genomsnitt endast lägger en fjärdedel av sin arbetstid på arbetsgivarkontakter. Det sistnämnda är sannolikt anledningen till att den genomsnittliga handläggaren på AF förmedlar färre än en tjänst per månad. Myndigheten ger helt enkelt inte sina anställda förutsättningar att göra sitt jobb. För självklart är det inte handläggarna på AF som är ansvariga för misslyckandet. Det är systemet de verkar inom som är problemet.
Många av de nya jobben kommer i små och medelstora företag och det är svårt för en enda aktör att på ett bra sätt kunna möta alla de olika krav som dessa ställer på arbetsförmedlingen. Vi vet också av internationell erfarenhet att konkurrens mellan olika arbetsförmedlare leder till effektivare matchning.
Ett bra exempel på hur det kan gå till står faktiskt AF själv för. "Jobbjakten" hette en av myndighetens kampanjer, där man gick ut till företag och frågade om deras rekryteringsbehov. På en konkurrensutsatt marknad för jobbförmedling skulle sådana inslag dock sannolikt vara mer regel än undantag.