Arbetsmarknads- politiken en illusion
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken/modellen administrerar i praktiken arbetslösa vilka deltar i en process som alltför ofta inte leder till ett varaktigt ordinärt arbete, utan mest handlar om en administrativ rundgång och skapandet av illusion. Den är inte värdig medborgarna som drabbas och inget annat vill än få ett varaktigt arbete.
Om det inte finns tillräckligt med lediga anställningsbara varaktiga jobb i samhället, bör samhället skapa dessa utifrån samhällsbehov och nytta. På det viset går det att avskaffa arbetslösheten.
Om man inrättar en samhällsfunktion med uppdrag att analysera lokala/regionala samhällsbehov och identifiera framtida arbetstillfällen/behov som gör nytta och behövs varaktigt över tiden, ger man även framtida arbetsförmedling möjligheten att ge de arbetsökande arbetslösa "riktiga" jobberbjudanden.
Arbetsmarknadspolitiken fungerar inte i det här avseendet. De arbetsökande och medborgare i Sverige bör alltså ställa nya krav på vad en arbetsmarknadspolitik bör leverera samt på vad de förväntar sig av politikerna.
Utbildning är grundläggande och bra om man vill utöka kunskapsbasen. Däremot hjälper det inte den arbetssökande ur arbetsmarknadssynpunkt med att motivera utbildningsinsatser som inte resulterar i relevant arbete. Om man tror att det ger synergi eller spin off-effekter med tiden är det möjligt men ändå tveksamt som motiv.
Grundsynen måste ändå vara att varje människa ses som en resurs, tillgång i ett samhälle med en solidarisk tanke om utveckling till det bättre. Det bör finnas ett samförstånd bland alla parter om detta och som det i demokratisk anda bör gå att skapa en modell för.
µ Svar till Peter-Jaan Kask, NSD ledarsidan den 29 juni.