Arjeplog - för obetydligt för att landstinget ska bry sig?

I Arjeplog har vi under de senaste åren sett vad det innebär att vara ett litet antal människor utspridda över en stor yta. Att skattepengarna inte räcker till. Att mobiltelefontäckningen inte är perfekt. Att Försäkringskassan och i viss mån Arbetsförmedlingen tar beslut att dra sig bort från vår kommun. Och nu: att landstinget gör oss till B-invånare.

Försvarsminister Sten Tolgfors inspekterar sina styrkor. <_Bildtext Fotobyline>FOTO: ANDERS WIKLUND</_Bildtext Fotobyline>

Försvarsminister Sten Tolgfors inspekterar sina styrkor. <_Bildtext Fotobyline>FOTO: ANDERS WIKLUND</_Bildtext Fotobyline>

Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Luleå2011-11-02 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vårt närmaste sjukhus ligger i Piteå, 21 mil bort. Sunderbyn ligger 24,5 mil härifrån. Vi är vana vid transporter till och från de vårdinrättningar som finns, men vi har också varit trygga med att om det blir riktigt akut så finns alltid en läkare i centralorten. Vilket ändå är långt om man till exempel bor i Vuoggatjålme (tio mil från centralorten) eller Adolfström (åtta mil från centralorten).

Nu upplever vi att landstingets säger: "Ni är för få för att vi ska lägga resurser på er". I stället för att säga: "Ni är så små och ligger så långt bort att vi verkligen ska göra vad vi kan".

Mammografibussen införskaffades för att landstinget ansåg att det var viktigt att alla kvinnor fick möjlighet till undersökning. Men förra årets beslut att inte längre köra till Arjeplog, Överkalix och Övertorneå sa oss att mammografi är viktigt för alla kvinnor i Norrbotten utom de i de små kommunerna. "Friska människor måste kunna transportera sig själva" sa landstinget. Och menade kvinnorna i småkommunerna.

Med indragen läkarjour säger man nu att om någon av oss får en riktigt ful artärblödning som behöver sys omedelbart så kan det inte hjälpas. Vi vet att en rådig sjuksköterska klarar mycket. Men när vi får hjärtinfarkt, när ett kruppande barn behöver hjälp eller när någon av oss sväljer fel och ett andningshinder uppstår, då hjälper inte statistiken som säger att vi har få riktigt allvarliga tillbud på nätterna. Vid dessa tillfällen hjälper det bara att ha en doktor på plats.

Vi har letat efter beslutet att ta bort läkarjouren och vi får hänvisningar till ett "staketbeslut" där styrelsen genom att motta landstingsdirektörens rapport ska ha diskuterat att det är okej för verksamheterna att i fortsättningen själva besluta om neddragningar, och att de enskilda besluten då inte behöver prövas politiskt. Är detta sant så är det bedrövligt. Beslut av stor vikt eller av principiell betydelse har vi lärt oss ska hanteras av politiken.

Rent ekonomiskt pratar vi om oerhört lite pengar för landstinget. Vi vet att vårdcentralen gör ett stort underskott beroende på att man inte har fasta läkare utan tvingas till dyra lösningar med stafettläkare. Det är vi nu inte ensamma om i Sverige. Men Arjeplogs vårdcentrals budget (26 miljoner) motsvarar mindre än 0,5 procent av landstingets totala kostnader. Det kan omöjligt vara det som ligger till grund för beslutet att dra in läkarjouren.

Arjeplogsläkarna budgeteras till fyra miljoner inklusive jourersättningen. Om man jämför hela landstingsbudgeten med vår kommuns volym (som är 38 gånger mindre) blir fyra miljoner drygt 100 000 kronor i vår budget. Och då är jourkostnaden ändå bara en del av detta.

Till och med en fattig kommun som Arjeplog väljer att ta större kostnader än så för prioriteringar som vi bedömer är till nytta för utvecklingen av kommunen. Vi har företag inom biltestverksamheten som är beroende av vår enda byaskola för att klara rekrytering av barnfamiljer. Det tar vi hänsyn till eftersom vi ser att det är en väg till tillväxt.

Landstinget gör precis tvärtom och slår därmed undan benen för oss. Ordet solidaritet har tappat sin betydelse.

Läs mer om