Läser Åsa Petersens krönika på ledarsidan i NSD den 19 oktober, "Förtroendekrisen långt ifrån över". Hon säger att krisen består av dels Håkan Juholts arrogans när det gäller ersättningen för dubbelboende, dels Reepalus förslag om temporärt medborgarskap. Hon säger också, indirekt förstås, att Juholt står bakom förslaget från Reepalu.
Förslaget om temporärt medborgarskap kom upp på bordet samtidigt som drevet mot Håkan Juholt nådde orkanstyrka och partiledardebatten stod för dörren. Han har sedan själv kraftigt förnekat att han står eller har stått bakom ett sådant förslag, men Åsa Petersen väljer den illvilliga tolkningen. Hon godtar inte hans ord.
I övrigt har hon inga konkreta förslag om vad S bör göra för att stärka partiet och ledningen. I stället vill hon, även nu i indirekta ordalag, starta ett nytt drev hot Juholt, den här gången med anklagelser om att underblåsa rasism.
"En praktskandal" som hon själv säger. Och det är absolut betydligt allvarligare än hyresersättningsfrågan, inte tu tal om det. Men, om Åsa Petersen anser att denna allvarliga anklagelse är sann, varför kräver hon inte Håkan Juholts avgång? Eller uteslutning av Reepalu åtminstone?
Nej, Åsa Petersen är själv en del av partiets problem, nämligen den dolkstötskultur som går ut på att smyga upp bakom motståndaren med stiletten under kläderna. Den som vågar vara ledare för ett sådant parti måste ha ett extraordinärt psyke.
Kanske har Håkan Juholt det? Eller blir han så småningom nedstucken av en "partivän" eller ledarskribent på en Socialdemokratisk tidning?