Bara ett barn vågade säga att kejsaren var naken
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I NSD framhåller Kent Ögren plus gruppledarna för mp, v, ns, c och kd betydelsen av den dialog sjukvårdsberedningarna sägs föra med väljarna.
Förra året ställde moderaten Staffan Eriksson på en "demokratidag" (utbildningsdag) den oförsynta frågan till "demokratirådet" Britt Westerlund vilka konkreta erfarenheter och praktiska beslut sjukvårdsberedningarnas engagemang lett till och vad rapporterna kunde användas till.
Hon lämnade över frågan till övriga närvarande politiker. Efter en lång tystnad svarade ordföranden i sjukvårdsberedning syd: "Toalettpapper på komfortbussarna!"
Uppriktighet, om än oförsynt, är också ett uttryck för respekt, nämligen mot dem man representerar och inte vill föra bakom ljuset och vars skattemedel man utnyttjar.
Bara ett barn vågade se och påpeka att kejsaren var naken. I landstinget är det moderaten Staffan Eriksson som visat integritet. Det dunkelt sagda brukar vara det dunkelt tänkta. Sjukvårdsberedningarnas ambition att bredda kontaktytan mot berörda av landstingets verksamhet är vällovlig men saknar precisering av syfte.
Ena stunden talas om "beslutsunderlag" och nästa att "lyssna" och föra "dialog".
Beslutsunderlag i form av sammanställningar måste fylla kraven på saklighet, objektivitet och relevans. Ju viktigare beslut för människors liv och hälsa och ju större ekonomiska konsekvenser, desto större krav måste ställas på den professionella kvaliteten i det faktaunderlag som insamlas.
I en verksamhet som bygger på "vetenskap och beprövad erfarenhet" när det gäller enskilda individer och patientgrupper måste givetvis beslut beträffande organisation, dimensionering och tillgänglig behandling också beakta motsvarande krav.
Det lekmän (valda politiker) kan bidra med är att vara lyhörd för "synpunkter" och "önskemål" från sjukvårdskonsumenter. Det är också något som patienter ständigt framför till personal. Det är viktigt att kalla saker och ting för sina rätta namn.
Det har getts flera konkreta exempel på material och metoder för sjukvårdspolitikernas "dialog"" med barn och föräldrar. I Norrbotten finns många som har yrkesutbildning och erfarenheter i dessa frågor och förstår hur stolligt det blir att kanalisera politikernas önskan om dialog till metoder som vare sig passar syftet eller politikerna behärskar.
Att söka tysta insattas professionellt grundade kritik genom att påstå att det är uttryck för bristande respekt visar på desperation och saklig argumentnöd.
Det är ju faktiskt till och med så att sjukvårdspersonal har yrkesetiska och juridiska skyldigheter att påtala sådant som strider mot vetenskap och beprövad erfarenheter och kan sätta enskilda patienters liv och hälsa i fara. Det kan innebära att de måste trampa på vissa ansvarigas ömma tår. Det är väl känt hur åtskillig personal utsatts för repressalier på grund härav.
Det man utför som yrkesutövare ska man utföra väl - det är gammal hantverkarheder, som också passar som ledstjärna i vården.
Om landstingets ledamöter har behov av att vidga sin kontaktyta och få konkreta erfarenheter på realistisk nivå bör det preciseras och planeras av sakkunniga och inte på det flagrant slarviga och okunniga sätt som nu skett. Hade det skett inom ramen för en yrkesutbildning hade det förtjänat allvarlig kritik.
Den som har rent mjöl i påsen behöver inte vara rädd att bli synad i sömmarna.