Bara nämndemän och vittnen har all rätt att klaga
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Pro primo är Lars-Göran Östlund missnöjd med systemet "en man en röst", tydligen anser han att "åratal av studier och övertidsarbete" borde ge honom fler röster, räcker 51 procent?
Vore dessutom intressant att veta hur många gånger Lars-Göran Östlund tvingats reservera sig mot domar som nämndemännen avkunnat.
Pro secundo är Lars-Göran Östlund missnöjd med att förtroendet för juristdomaren inte är större än vad det för närvarande är. Vem eller vilka det är som inte visar förtroende är tydligen Domstolsverket eller som det numera heter Sveriges Domstolar.
Pro tertio är Lars-Göran Östlund missnöjd med den individuella lönens storlek och att denna inte sätts "efter skicklighet och prestation utan efter helt andra kriterier". Vilka dessa "andra kriterier" är nämner han inte i sin debattartikel.
Pro quarto är Lars-Göran Östlund missnöjd med att det "byggs en ännu starkare polis- och åklagarmakt än tidigare". Vad faran med detta skulle vara framgår inte av artikeln.
Sammanfattningsvis anser jag att om det är några i det svenska rättsväsendet som skall klaga, så är det vittnen och nämndemän.
De ersättningar som dessa får för sitt uppdrag täcker i de flesta fall inte ens den förlorade arbetsinkomst som inställelsen och tjänstgöringen leder till.
Själv begärde jag entledigande från uppdraget som nämndeman i Haparanda tingsrätt när tingsstället i Överkalix lades ner och rådmannen i Haparanda skickade ut regler för hur vi från Överkalix skulle ta oss till tingsställena i Kalix och Haparanda.
Huvudalternativet var att åka kollektivt. Andra alternativet var att samåka med egen bil för en ersättning på 18,50 per mil. I tredje hand kunde nämndemännen vädja till rådmannen om att få använda hyrbil. Tala om respekt och förtroende.
µ Svar till Lars-Göran Östlund, NSD Debatt den 8 juni.