µ Svar till Krister Hammarbergh och L-E Stakäng, NSD Debatt den 5 augusti.
Hammarbergh och Stakäng har så långt rätt i att barnfattigdom är inte bara en fråga om ekonomi. Men de avstår från att klargöra vad som är de andra kriterierna förutom ekonomi som ska ingå i barn fattigdomsbeskrivningen.
För det första så är barnen oskyldiga till att de fötts och därmed blivit drabbade av barnfattigdomen. Denna barnfattigdom medför att dessa barn tvingas avstå ifrån en hel del sociala- och kamratliga kontakter såväl i hem som i skolmiljön, "orsakat" av föräldrarnas ekonomiska situation.
Barnen som drabbas är oftast barn till föräldrar som är ensamstående (kvinnor), arbetslösa föräldrar, sjukskrivna föräldrar och föräldrar med missbruksproblem.
Att denna barnfattigdom fanns även före den nuvarande alliansregeringens tillträde 2006 är ingen hemlighet utan en verklighet. Skillnaden mellan då och nu är att barnfattigdomen eskalerat efter den Moderatledda alliansregeringens tillträde 2006.
Orsaken till denna ökning av barnfattigdomen finns att i första hand att söka i den politik som fastställs av riksdag och regering och som verkställs av kommuner, landsting och myndigheter.
En av orsaken är alliansregeringens skattepolitik med "jobbskatteavdragen", som innebär förutom orättvisa skatter även att de som inte har ett jobb får betala högre skatt med lägre och sämre inkomster. Som i sin förlängning innebär försämrade skatteintäkter till offentlig omsorg.
Utöver ovan nämnda så drabbas människor med halverad A-kassa och försämrade sjukersättningar till att söka socialhjälp hos kommuner med försämrad ekonomi orsakat av rådande skattepolitik.
Även alliansregeringes bostadspolitik, med allt högre boendekostnader , ökar och spär på barnfattigdomen. Det är en naturlig utvecklingsprocess i en politik vars inriktning är att öka rikedomen för ett fåtal och ökad fattigdom hos flertalet människor.
Hammarbergh och Stakäng framhåller att det är barn till missbrukare där våld och otrygghet i hemmet som är orsak till "riktig" fattigdom. Mina ovan nämnda kriterier finns överhuvudtaget inte med i deras agenda om barnfattigdomen.
De avslutar med att konstatera behovet i att angripa missbruksproblemet, det vill säga verkan. Orsaken till missbruksproblematiken är, enligt vad jag förstår av deras artikel, av underordnad betydelse
Rädda Barnen har belyst problemet genom att statistiskt jämföra skillnaden mellan olika grupper som syns i ekonomisk statistik.
Herrarna efterlyser statistik som är orsakad av missbruk. Jag efterlyser en statistik som även innefattar alliansregeringens ekonomiska skattepolitik. Herrarna, som är verksamma i maktens korridorer, skulle kunna bistå mig med de uppgifterna.