Under de senaste åren har skatterna sänkts, vilket har lett till att vanliga familjer fått ett ökat ekonomiskt utrymme. Men det är viktigt att komma ihåg att de svenska skatterna fortfarande är rekordhöga. Vi betalar nämligen inte bara in cirka 30 procent i synlig skatt, utan lika mycket ytterligare i indirekt skatt på arbete.
Totalt uppgår den offentliga sektorns intäkter till cirka 1 500 miljarder kronor per år, alltså cirka 160 000 kronor per invånare och år. Men lever kvaliteten på de offentliga tjänster som vi konsumerar upp till denna mycket höga finansiering?
Svaret är tyvärr inte alltid ja. Vissa offentliga tjänster fungerar mycket bra i Sverige, men det gäller inte alla. Granskningar som Skattebetalarnas Förening har gjort visar att prislappen för samma tjänst kan variera kraftigt mellan olika kommuner. Resurserna läggs inte heller alltid på välfärdens kärna.
En offentlig studie har visat att de kommuner som fick extra pengar från staten för att förbättra välfärden valde att anställa fler kommunala tjänstemän, men inte anställde personal som faktiskt arbetade med välfärdstjänster.
Ibland finns också en tydlig brist på ansvarstagande. En förklaring till varför rehabiliteringen till arbete inte fungerar som det ska är till exempel att administrationen har delats upp mellan Arbetsförmedlingen, kommunerna och landstingen.
Det helhetsansvar som krävs lyser med sin frånvaro. Samma problem finns inom andra områden, som exempelvis det ekonomiska stöd som ges till familjer med barn som har funktionsnedsättningar. Som Socialstyrelsen nyligen noterade finns det många exempel där det inte är självklart vilken aktör som ansvarar för att hjälpa familjerna.
Vore det inte bättre om politiker mer öppet och ärligt kommunicerade till medborgarna hur höga skatter vi faktiskt betalar, hur omfattande den offentliga sektorns intäkter är samt vad vi får för pengarna? Då skulle vi på bättre sätt kunna ställa krav på god välfärd och hushållning med skattemedel.