Svenska Tornedalingars Riksförbund driver en kampanj för en sanningskommission och försoning för att ge tornedalingarna en upprättelse för övergrepp som staten utsatt dem för. Orden sanningskommission och försoning förbinds med processen i Sydafrika efter apartheidregimen eller med staters behandling av ursprungsbefolkningar som samerna. Tornedalingar är inte som samer en definierad folkgrupp, en ursprungsbefolkning. Tornedalen har behandlats som annan landsbygd när det gäller medborgerlig representation i politiska organ och tillgång till olika samhällsinstitutioner.
Försvenskningspolitiken i skolor och arbetsstugor i Tornedalen under första delen av 1900-talet skulle ge tornedalingarna goda kunskaper i svenska, bättre förutsättningar i det svenska samhället. Men den var också en nationalistisk reaktion på dåtida idéer i Finland om ett Storfinland.
Det fanns problem med försvenskningen, många barn for illa dock inte alla barn i alla skolor och arbetsstugor. Styrningen av skolor och arbetsstugor var regional och lokal, till stor del personberoende. Förbud och straff utdelades av enskilda anställda. Man kan inte heller bortse från dåtida auktoritära synsätt vid undervisning eller på bestraffningar.
Tornedalsfinskan, meänkieli, har förtvinat, inte för att staten velat detta utan på grund av dåtida pedagogik, direktmetoden. Undervisning enbart på svenska oavsett om man kunde svenska eller inte, underminerade indirekt vårt eget språk. Detta uppmärksammades inte. Meänkieli gavs inte näring, språket riskerar dö ut. Samma öde har drabbat dialekter som västerdalmålet, överkalixmålet och andra norrländska bygdemål.
Frågan om tornedalingarnas eget ointresse av att bevara sitt språk är känslig och komplicerad. Skämdes man över meänkieli, eller kände man sig obekväm med att inte kunna svenska tillräckligt bra? Valde föräldrar att tala svenska med sina barn för att inte även de skulle få ett socialt underläge? Kan övergivandet av meänkieli ses som ett utslag av modernitetens intåg som när vi alldeles självmant gjort oss av med andra delar av vårt kulturarv?
Det är väl känt att det i början av 1900-talet gjordes antropologiska studier i framför allt övre Tornedalen (Lappland) med skallmätningar och fotografering främst av samer, Men det gäller att skilja en forskares idéer och motiv från statens roll. Herman Lundborg, första chef för Statens institut för rasbiologi (1922), hade tidigare gjort sådana studier över hela Sverige. Hans närmast maniska intresse för samerna som folktyp spillde över på norrbottensfinnarna, tornedalingarna.
Hans kontroversiella idéer om att vissa folkslag, på grund av bland annat skallform, var lägre stående och om rasblandning väckte uppmärksamhet. De avvek från statsmakternas syfte med institutet, bättre folkhälsa. Han fick neddragen budget. Regeringen tillsatte 1936 en ny chef som ändrade inriktningen från förlegad antropologi mot modern genetik.
Svenska Tornedalingars Riksförbund för fram en förenklad och dramatiserad bild av historien som brister i perspektiv, distans och balans.
Beskrivningen av statens roll står enligt oss inte i proportion till vad som hänt i Tornedalen. En seriös analys av ett skeende kräver enligt vår mening att man utan förutbestämda uppfattningar undersöker, problematiserar, värderar och drar slutsatser. Så gör förbundet inte, inte heller den förstudie man publicerat. I stället vill man på för oss ohållbara grunder bedriva en etnopolitik, något vi inte kan ge stöd.