Bo, Kenneth och Jens driver en annan linje än sina partier
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Intet av detta är sant.
För det första är det i demokratisk ordning bestämt att det ska bli regionkommuner i Sverige. Så gott som samtliga 543 remissinstanser som yttrat sig om Ansvarskommitténs politiskt enhälliga förslag om regionkommuner, tillstyrker i huvudsak förslaget. Regeringen har också meddelat att det blir regionkommuner och i riksdagen stöds detta av samtliga partier.
Det är nonsens att regeringen den 26 januari beslutade att säga nej till regionkommuner. Bo, Kenneth och Jens driver en annan linje än sina partier och partiledare.
De ivrigaste motståndarna är moderaterna och folkpartiet i Norrbotten tätt följda av sjukvårdspartierna i Norrbotten och Västernorrland. Hur de norrbottniska centerpartisterna ställer sig beror på dagsformen, men centern - liksom folkpartiet - i Västernorrland och Västerbotten står bakom en ny regionbildning.
För det andra visar den undersökning som utförs av forskare vid de tre nordligaste universiteten att de som vill ha någon form av regionbildning är fler (34 procent) än de som vill behålla nuvarande länsindelning (29 procent). Ännu färre (27 procent) har ingen uppfattning i frågan, och ytterligare ännu färre tycker att det inte behövs någon direktvald nivå mellan stat och kommun överhuvudtaget.
Hur Bo, Kenneth och Jens av dessa siffror kan dra de slutsatser de gör är en gåta.
Moderaterna och sjukvårdspartiet i Norrbotten presenterade förra året en intervjuundersökning som enligt dem själva visade att 90 procent av norrbottningarna var negativa till regioner. Det var en undersökning som, milt och försiktigt uttryckt, höll tvivelaktig vetenskaplig kvalitet: Svarsfrekvensen redovisas inte och det fanns bara en fråga, varför det inte är möjligt att fånga in olika aspekter på regionaliseringsopinionen.
Det går inte att från detta dra slutsatsen att 90 procent av norrbottningarna är negativa till regioner. Snarare 90 procent av dem som fått välja mellan att vara positiv eller negativ.
För det tredje är det nästan tre gånger så många (22 procent) som ser fördelar med en regionbildning som i Västra Götaland i motsvarande skede (8 procent 1998). Sedan dess har förtroendet för Västra Götalandsregionen påtagligt förbättrats.
Av det tycker jag att man ska dra en viktig demokratisk slutsats: Vi har en representativ demokrati, där folkvalda politiker har till uppgift att göra avvägningar i svåra frågor. Regionfrågan har många delar och är ingen enkel fråga.
Exemplet Västra Götaland visar att förtroendet för en större region växer när vinsterna blir tydliga i form av en bättre fungerande hälso- och sjukvård, en utvecklad och mer tillgänglig kollektivtrafik, stora investeringar i infrastruktur, ett tydligare ledarskap och handlingskraft i frågor som människor finner viktiga.
µ Svar till Bo Hultin, Kenneth Backgård och Jens Sundström.