Fullmäktige i Pajala har nu godkänt årsredovisningen för 2018, det sista året i mandatperioden 2015-2018. I samband med detta vill jag försöka sammanfatta de år som gått, med fokus på mitt ansvarsområde. Förutom att lyfta det positiva är det viktigt att vara ärlig med det som har blivit mindre lyckat. Eller där vi politiker har haft otur när vi tänkte.
Resultatet för 2018 visar ett plus på nästan 6,5 miljoner kronor. Totalen för hela mandatperioden 2015-2018 uppgår till nästan 40 miljoner, det starkaste för vår kommun sedan 1991!
Jag ska inte sticka under stol med att det kunde ha varit ännu bättre. Tyvärr orkade inte vi politiker att göra det som krävdes även under valåret 2018. Istället för att minska kostnaderna var alla partier överens om att öka utgifterna. Resultatet ser vi nu i kommunens tuffa ekonomiska situation. Särskilt socialens minus på 8 miljoner kommer att kräva krafttag.
Våra verksamheter har under dessa år fått leva med besparingar och svårigheter att rekrytera utbildad personal, stort antal nyanlända samt en ökning av elever med särskilda behov. Våra anställda har gjort ett fantastiskt jobb för att klara av detta!
Många politiska beslut har tagits för att möta de krav som ställts. De viktigaste bland dessa är förändringar i skolstrukturen, satsningar på elevhälsan och utbildning för personalen, insatser för bättre arbetsmiljö i skola och förskola och stipendier för att få fler att utbilda sig till pedagoger.
Besluten om förändrad skolstruktur har mötts av omfattande kritik. De hårdaste kritikerna håller nu i taktpinnen och har alla chanser att riva upp besluten. Tiden får utvisa om så kommer att ske.
En rejäl insats har gjorts för att rusta upp skolgårdarna på Smedskolan, Centralskolan och Gårdbyskolan. Centralskolan och kulturskolan har även fått en uppfräschning av innemiljön. Uteplatserna har rustats upp på hälften av våra förskolor. Utöver detta har vi kunnat satsa på var sin dator för alla elever i årskurserna 6-9 samt arbetskläder till förskolan och fritidshem.
Trots alla åtgärder är jag inte nöjd med utvecklingen. Andel elever som uppnår gymnasiebehörighet har fallit rejält. Till en stor del kan det förklaras med att vi har tagit emot många elever med en kort skolgång i grundskolan och som inte hann både lära sig språket och få de nödvändiga betygen. Allt fler elever med svenska som modersmål klarar inte heller av att uppnå målen och särskilt pojkarnas resultat är alarmerande låga. Jag ser en utveckling där flera av våra elever har särskilda behov som vi inte alltid klarar av att möta.
Andelen utbildad personal har minskat i våra skolor och förskolor, vilket är även ett stort problem nationellt. Vårt läge som en glesbygdskommun, långt från lärosäten gör det extra svårt att rekrytera. Däremot kommer satsningen på lärarstipendier och för att få befintlig personal att läsa vidare att bära frukt på sikt.
Detta är min syn på de åren som gått. Andra ser saker ur ett annat perspektiv och kommer förhoppningsvis att bemöta mig i en saklig debatt.
Idag brottas många kommuner med utmaningen att med begränsade resurser klara av välfärden för en växande eller åldrande befolkning. Detta kräver smärtsamma prioriteringar, vilket syns när debattens vågor går höga.
En sak har jag lärt mig. Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden eller att skylla på någon annan Vi måste se verkligheten för vad den är och orka fatta de beslut som krävs.
Ty makten är vår, och ansvaret, inför dem som komma ska.