Det är betänkligt och beklagligt att Johan Johansson (M) tycker det är ok att västvärldens gendarm, Nato, ska få blanda sig i nationers inre kamp.
Det är betecknande för de krisande kapitaliststaterna i väst att de i desperation över fallande vinster och marknader nu söker nya exploateringsfält. Libyen är ett. Där genomfördes 1969 en oblodig revolution ledd av Gaddafi trots att han inte är någon ängel. Oljan nationaliserades, USA tvingades lämna sina militära baser och en snabb utveckling inleddes. Libyen uppnådde Afrikas högsta levnadsstandard med fri utbildning och sjukvård.
Sedan har Gaddafi demoniserats, ibland med rätta, ibland med orätt. Han fördömdes bland annat av Ayatolla Khomeini i en "fatwa" för att Libyen arbetade för jämställdhet mellan könen. Han är inte alls populär bland de arabiska ledarna, allra minst av kungadiktaturen Saudiarabien. Däremot står han väl i gunst hos många afrikanska politiker, som ser nykolonialismen komma igen.
Nu har alltså Nato och deras handgångna i Libyen lyckats störta Gaddafi-regimen. Västvärldens medier flödar av berättelser om hur bra det är att Natos 23 000 bombuppdrag lyckats. Nu förföljs svarta arbetare som är en tredjedel av befolkningen. Nu delas oljan upp bland västvärldens oljebolag.
Natos krig i Libyen är ett krigsbrott enligt fjärde Geneve-konventionens artikel nr 54. Sverige har medverkat i förstörelsen av ett lands infrastruktur. Det är skamligt och uselt att stödja detta.