DEBATT: Bredda uppmärksamheten

n I mitt arbete som personligt ombud möter jag människor med olika grader av psykiska funktionsnedsättningar. Människor som är beroende av kontinuitet och stabilitet för att möjliggöra återhämtning från de svårigheter man drabbats av.

Det finns olika faktorer som visat sig vara viktiga och rent av oumbärliga för att nå denna återhämtning: att ha självvalda vänner, att ha något meningsfullt att göra, att ha en tillräcklig ekonomi och att myndigheterna kan göra något utöver det som exakt ingår i tjänsteutövningen - det kan handla om bemötande, att göra den andra personen sedd.
I den aktuella socialpolitiken finns inslag som direkt utmanar dessa möjligheter till återhämtning. Alldeles för många sköra människor blir hänvisade till socialförvaltningens försörjningsstöd, som är existensminimum. Att leva på ett minimum för att kunna existera, vilka möjligheter ska vi tro att det ger till att samla kraft till sin återhämtning?

I regeringens jobbpolitiska visioner tycks finnas en tanke att dåliga levnadsomständigheter ska vara drivkraften till att söka jobb och därmed förändra sin levnadssituation. Men arbetsmarknaden har ju aldrig varit till för människor med omfattande funktionsnedsättningar och är så inte nu heller.
Jag menar också att den förda politiken inte är rättssäker. Trots att läkaren som utfärdar ett intyg för till exempel sjukersättning har intentionen med det intyget att det ska vara underlag för beviljad sjukersättning. Men om han är det minsta otydlig i sitt intygsskrivande faller intyget inför FK:s handläggare och ansökan blir avslagen.
Bristen på läkare inom psykiatrin är en ytterligare sådan faktor som gör frågan rättsosäker. Detta leder raka vägen till kommunens försörjningsstöd och för att få hjälp där måste du först avyttra ägodelar som till exempel hus eller att flytta till billigare bostad.

I socialförsäkringen menar man att alla rehabiliteringsmöjligheter ska vara uttömda och på det sätt som den politiken förs så ska det ske nu genast. Men återhämtning kan ske stegvis. Man kan behöva stanna upp en tid, utan att utmanas av fråntagen försörjning.
Att leva med knappa resurser, kanske med skulder hos kronofogden är ju inte klimat att trivas i och ger ju inga möjligheter till återhämtning.
Den förda politiken blir ju dyrare för samhället och för den som drabbas av ohälsa. All forskning visar på att tidiga insatser alltid ger bäst resultat, men här har vi i stället en politik som ger ytterligare stora livssvårigheter till redan drabbade individer och deras anhöriga och till skenande kostnader för oss alla.

På det här sättet får vi ett ojämlikt samhälle, ett samhälle som är socialt nedbrytande. Men vi får inte förlora tron på att samhället kan vara annorlunda Vi behöver ett samhälle där vi inte sätter en förbättring av den egna individuella positionen i främsta rummet.
För att uppnå förbättringar av livskvaliteten måste vi bredda vår uppmärksamhet på materiell standard och ekonomisk tillväxt till sånt som gynnar psykisk och social hälsa i hela samhället.

Debatt: Bredda uppmärksamheten