Bristen på politisk styrning större problem än ekonomin
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under de senaste åren har samtliga budgetförslag innehållit en diffus balanspost kallad "krav på sparande". Summorna har varierat men det rör sig om tiotals miljoner. Man har chansat på finansiella intäkter, något som gång efter annan räddat situationen.
Den finansiella krisen har nu även drabbat landstinget i och med att tidigare intäkter förbyts till förlust. Plötsligt står ledningen där i all sin nakenhet, med en verksamhet som inte klarar kostnadsramarna. Situationen blir ohållbar.
Hur har det då blivit så här? Ja, det är inte att undra på eftersom nuvarande ledning inte gjort annat än förvaltat en verksamhet som långt ifrån fungerar optimalt.
Åtgärder som i dag kan tyckas självklara har inte genomförts. Inför det kommande verksamhetsåret, med redan 200 miljoner på förlustkontot, så "vaknar man upp" och kommer med förslag på åtgärder inom områden som i mångt och mycket liknar det som sjukvårdspartiet pekat på under lång tid.
Det är i och för sig bra, men alldeles för sent och utan analys och konkreta handlingsplaner.
Ledningen har haft månader, för att
inte säga år, på sig att genomföra nödvändiga åtgärder. Ansvaret vilar tungt på ledningskoalitionen, ett ansvar som man inte axlar.
Nu får norrbottningen betala dyrt.
2 000 - 3 000 kronor per år blir den omedelbara notan för var och en. Drömmen om en storregion har tagit all tid. Ett oacceptabelt faktum.
Men det är värre än så. Ansvaret vilar också tungt på landstingsdirektören. I det förslag till åtgärder som man nu lägger fram, så är det uppenbart att ingenting har gjorts.
I förslagen till åtgärder skriver man: "Redovisade områden är exempel på områden som behöver ingå i ett arbete för att långsiktigt minska landstingets kostnader". Man har alltså inte ens påbörjat arbetet trots att årsredovisningarna talat sitt tydliga språk.
Man skriver vidare att "huvudparten av de åtgärder som nämns ovan är ren verkställighet och kräver inga politiska beslut". Detta är särskilt alarmerande eftersom ansvaret för verkställigheten ligger på just landstingsdirektören.
Arbetet med kvalitetsregister och framtagandet av underlag för ett "evidensbaserat, kvalitetssäkrat förbättringsarbete" är nog så viktigt i sig, men tycks uppenbarligen ha inkräktat på verkställigheten avseende de åtgärder man nu tycker är så självklara. Om genomförandet varit så naturligt som man nu skriver, hade den här situationen kanske aldrig uppstått.
Åtgärder för en ekonomi i balans tycks inte ha haft högsta prioritet.
I en debattartikel går nu landstingsråden ut och undrar vad oppositionen egentligen vill, förutom kritisera.
Uppenbarligen känner man sig trängda och nyvakna efter lång tid av overksamhet. Det räcker inte längre med att låta "maskineriet" rulla på och hoppas på att det löser sig. Verkligheten kräver insatser.
Vi har från sjukvårdspartiet bidragit med idéer och förlag, men det är ledningens ansvar att via den omfattande utredningsverksamheten omsätta detta i siffror och presentera handlingsalternativen för politiken. Det har inte skett.
Bristen på verkställighet och det faktum att man i praktiken inte ens inväntat synpunkter från oppositionen och utan vidare diskussion lägger ett mycket högt skattehöjningsförslag på bordet, visar på att man kapitulerat.
Landstinget behöver en ny och samlad ledning, men det krävs också en samlad opposition, som inte splittras när det verkligen gäller.