Carl Bildt siste man ut ur Afghanistan
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Flera ljusa förhoppningar släcks: Det blir inget tillbakadragande år 2011, som (S) hade hoppats på. Med stor sannolikhet blir svenska förband kvar i Afghanistan även efter år 2014.
Bildts listiga formel för att klänga sig fast i kriget är att "läget i markstriderna" ska avgöra. Utsikterna för att talibanerna är besegrade år 2014 förefaller vara mycket små.
Den svenska styrkan i Afghanistan utökas i praktiken. Endast de som "är på plats" i landet räknas. Men även de som är hemma i Sverige på tjänsteuppdrag eller fritid bidrar till de miljardkostnader som belastar försvarsbudgeten.
Bildts regering har ärvt de slagord som myntades av (S)-regeringen: Försvarsmakten kan både försvara Sverige och göra fredsframtvingande internationella insatser. Det finns ingen substans bakom slagordet "både och".
Allt sedan dåvarande ÖB Owe Wiktorin tilläts gå fram med sin "motorsågsmassaker" mot det nationella försvaret är det en skär lögn att påstå att vi har ett nationellt försvar.
Ett helt avgörande inslag i detta är ett territoriellt försvar. Det är en förutsättning för att de rörliga förbanden ska kunna röra sig fritt och för att de ska kunna få stöd av det civila samhället. Villkoret gäller inte minst när vi, som regeringen basunerar ut, ska försvara oss "tillsammans med andra".
"Sverige avvecklade inte bara ett territoriellt försvar, man avvecklade i själva verket tanken på varje territoriellt försvar, vilket är något helt annat", säger Wilhelm Agrell i Svenska Dagbladet den 22 juli 2007. Agrell har i sin mycket läsvärda bok "Fredens illusioner" (Atlantis 2010) riktat en förödande kritik mot det senaste decenniets försvarspolitik.
Underrubriken är "Det nationella försvarets nedgång och fall".
Det är sakligt sett nödvändigt att reformera den svenska försvarspolitiken. Carl Bildts Afghanistanpolitik gläder sannolikt USA, men den hindrar en förnuftig svensk försvarspolitik.