Statens styrning av det egna energibolaget Vattenfall ter sig allt mer obefintlig. Vi är många som förundrat ser på när det ena "avslöjandet" efter det andra dyker upp. Det kände jag inte till", är den vanligaste kommentaren.
Elmarknaden avreglerades 1996, en halvmesyr med få aktörer som helt kan bestämma villkoren. Ett oligopol. Aktörer som tjänar mycket grova pengar i stort sett vad som än händer.
Det grundlades alltså redan under den förra regeringen, men har knappast blivit bättre.
Vi har gått från låga priser på en inhemsk marknad, med till stor del egenproducerad, ofta "grön" energi till en europeisk marknad med ofta fossilframställd energi till betydligt högre priser.
Det har gett oligopolet rejält med klirr i kassan inte minst på grund av att den dyraste produktionsanläggningen i ett sånt system, sätter priset.
De stora energibolagen sjunger marknadens lov. Marknaden fungerar, heter det. Samtidigt har det lett till allt mer vidlyftiga projekt på den europeiska arenan.
Det är i det perspektivet vi som elkonsumenter upptäcker att vi är med och finansierar inte bara projekten utan dessutom direktörsersättningar på tjugotals miljoner för fem månaders arbete. Allt med höjda energipriser.
Energi är en del av nödvändig infrastruktur, precis som vägar och järnvägar. Järnvägstrafiken, har liksom energiförsörjningen avreglerats, med känt resultat. Ur ett samhälls-, strategiskt- och säkerhetspolitiskt perspektiv kan man ifrågasätta om infrastruktur av det här slaget överhuvudtaget skall avregleras.
Staten måste ta ett aktivt ägaransvar. Ett måste för att påverka samhällsutveckling och få bort osund ledarkultur. Är man ansvarig för energipolitiken så är det ens skyldighet att veta. Men vetskap förutsätter rätt frågor, och det kräver i sig djup kunskap. Det är ofta här det brister. Aktiv styrning men ingen djupare kunskap.
Nu knäar industrin och den enskilde under energidrakarnas vinstmarginaler. Sett ur ett samhällsperspektiv helt förkastligt. Övrig samhällsutveckling stagnerar på grund av en enorm omfördelning av konsumtionsutrymme till energisektorn utan egentlig standardökning. En utveckling, som var en del av skälen till att vi i Bodens kommun köpte ut Vattenfall från ägandet av energibolaget. Vi hade olika målsättningar med energipolitiken.
Systemet måste i grunden förändras. Det ter sig betydligt sundare med ett genomsnittspris, baserat på snittet av alla produktionsanläggningar. På samma sätt som en tågresa bör kosta ungefär lika mycket per kilometer oavsett om man bor i Norrbotten eller Skåne.
Men det är utjämningspolitik, inte ren marknadsekonomi.
Samhällsutveckling är inte svart eller vitt, inte enbart dogmer utan mycket ofta ren pragmatism.