Den svenska spelmodellen är hotad
Den svenska modellen för spel på hästar tjänar samhället väl. Skatteintäkter och sysselsättning i hela landet, öppna landskap motsvarande halva Skånes åkermark, är bara några exempel på vad hästnäringen betyder.
Att fortsätta med dagens regler som om Sverige var en isolerad ö är inte ansvarsfullt, skriver Hans Ljungkvist och Lars Olofsson.foto: scanpix
Foto: Jan Collsiöö
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan trav- och galoppsporten bildade ATG 1974 har antalet tävlande trav- och galopphästar nära fördubblats. Då omsattes 845 miljoner kronor, i dag är det mer än tio gånger så mycket, 12,7 miljarder kronor. Hela näringen sysselsätter i dag motsvarande 28 000 heltidsjobb. För ytterligare tiotusentals är hästsporten en givande fritidssysselsättning och för hundratusentals är spelet ett nöje som ger spänning och social samvaro. ATG:s sociala betydelse och ansvar återspeglas också i en marknadsföring som sätter sporten och hästupplevelsen, inte spelet om pengar, i centrum.
Inget av detta är en slump. Den svenska modellen för spel på hästar har en stark förankring hos både utövare och spelare och har bidragit till att ge Sverige en hästnäring som står sig väl i internationell konkurrens.
Men modellen är hotad. Reglerna som omger den behöver uppdateras. Utländska spelbolag agerar på den svenska marknaden via internet och aggressiv marknadsföring. De betalar inte skatt i Sverige och levererar i princip inte några pengar tillbaka till hästnäringen. Följden är en knivskarp konkurrens på helt olika villkor.
Det överskott som spelet skapar och som går tillbaka till sporten och näringen kan i framtiden hamna på utländska bankkonton och hos aktieägare utomlands - långt från den lokala ridklubben och travsällskapet. I praktiken har det skapats två regelsystem på en och samma marknad: en för inhemska legala aktörer, och en annan för utländska privata internetaktörer.
Så kan det inte fortsätta vara. För det första urholkar det den allmänna trovärdigheten i den nationella spelregleringen. För det andra försämrar det möjligheten att konkurrera för idrotts- och folkrörelsen. För det tredje urholkas trovärdigheten i samhällets skyddsambitioner mot överdrivet spelande.
Att fortsätta med dagens regler som om Sverige var en isolerad ö är inte ansvarsfullt. Våra folkvalda måste nu välja väg. Ska den ensamrätt lagstiftaren pekar ut för trav- och galoppsporten, liksom för ett antal andra folkrörelser, vara värd något behöver den stärkas.
En väg skulle kunna vara att försvåra betalningar till andra än de legala aktörerna - en drastisk åtgärd som övervägs av ett antal länder. Ett annat alternativ är att stärka dagens legala svenska aktörer genom att ge möjlighet att konkurrera med utländska aktörer på mer jämlika villkor.
Den svenska hästnäringens och trav- och galoppsportens utgångspunkt är att i första hand slå vakt om den ensamrätt som i dag formellt råder så att den också bli reell. Men det kräver ett mer ambitiöst arbete för att stänga ute dem som agerar utanför svenska lagar, regler och tillstånd.
Oavsett vilken väg politikerna väljer är vårt krav att vi måste komma bort från dagens ojämlika konkurrenssituation. Insatserna är höga. Stora ekonomiska och sociala värden står på spel - för en hel näring och för hundratusentals enskilda utövare och spelare.