Deras centraliseringar stryper utvecklingen
Med förvåning, besvikelse och stundtals bestörtning har vi följt den borgerliga regeringens målmedvetna och återkommande centraliseringsbeslut. Än mer bekymrade har vi blivit när vi följt debatten kring besluten.
Foto: Jens Bäckström / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ny organisation för försäkringskassan, arbetsmarknadsverket, transportstyrelsens övertagande av körkortshanteringen, ny krishanteringsmyndighet - i allt är den borgerliga regeringens motiv och mål en sällan skådad storstadsfixering.
När så till och med SÄPO:s flytt till Umeå och regeringens sparbeting på länsstyrelserna i debatten tolkas som en effekt av regionaliseringen, då går det inte längre att undvika den grundläggande frågan: vad vill egentligen regeringen Reinfeldt?
Och varför är de borgerliga allianspolitikerna i Norrbotten så tysta? Ser de inte länets behov? Ser de inte de alltfler arbetslösa ungdomarna? Eller håller de helt enkelt bara med regeringen i allt?
Helt uppenbart är regeringens syfte att samla makten så nära regeringskansliet som möjligt. Det underlättar det fortsatta arbetet med systemskifte och förändringar i allt från trygghetssystem till skatteregler i det gamla välfärdslandet Sverige.
I ett län som Norrbotten får det naturligtvis förödande effekter. Ökad utarmning - ökad utflyttning och ökad arbetslöshet.
I spåren av centraliseringsvågen är det enda som minskar möjligheterna att politiskt påverka den egna utvecklingen. Och detta i en tid när i stort sett samtliga (90 procent!) kommun- och landstingspolitiker, oavsett parti eller hemort, enats om att Sverige behöver en regional nivå med folkvalda representanter och beskattningsrätt.
Den tvärpolitiska enigheten kommer utifrån insikten att kommunernas geografiska yta är för liten för vissa frågor och den nationella för stor.
Alla utom några, som bland annat de borgerliga företrädarna i vårt län, är alltså överens om att kommuner och landsting nu behöver mer politik och inflytande - inte mindre. Alla är överens om att i den tid vi nu lever så är det avgörande för demokratin, utvecklingen och tillväxten att regionerna och kommunerna får resurser och befogenheter och invånarna inflytande att påverka och bidra till sin egen framtid.
Samma enighet råder dessutom om att staten måste samordna sin regionala indelning. Det är viktigt för effektivitet, samverkan och samordning att till exempel försäkringskassa och arbetsförmedling har samma administrativa gränser. Det är nödvändigt för den statliga styrningen men också för att den lokala och regionala nivån ska klara sina uppdrag.
Men det som nu sker är alltså väldigt långtifrån länets och landets behov. Slutsatsen kvarstår med smärtsam tydlighet: regeringens politik hotar utvecklingen i hela landet och länets borgerliga representanter duckar!
Kent Ögren