Det är beklagligt, politiker
Var finns respekten för personer med funktionsnedsättning?Ja, den frågan ställer man sig verkligen när man ser hur landstingets tjänstemän och förmodligen även politiker i landstingsstyrelsen så helt och fullt "kör över" organisationer och företrädare för de människor som betraktas som de svagaste och mest utsatta i vårt samhälle.
Handlar politikernas och tjänstemännens ointresse om avsaknad av respekt för personer med funktionsnedsättning?
Foto: Tobias Röstlund
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
i Norrbotten.
Projektet som egentligen är en frukt av det arbete handikapprörelsen startade 2005 skulle identifiera förbättringsområden och föreslå åtgärder och dessutom utveckla bättre samverkan mellan landstingets divisioner och brukar/anhörigorganisationerna. De brister man lyft fram är bland annat följande:
4 I dag har landstinget ingen fungerande vuxenhabilitering.
4 Resurser för utredning av neuropsykiatriska diagnoser saknas i stor utsträckning
i länet.
4 Primärvården brister i kompetens kring habiliteringspatienter och habiliteringsinsatser.
4 Samordning av de olika professionernas insatser saknas.
4 Verksamheten är spridd på många enheter vilket försvårar utveckling av kompetens och arbetssätt.
I den rapport som projektgruppen tagit fram har förslag till förbättringsåtgärder tydligt beskrivits. Ett framtida förändringsarbete måste enligt projektgruppen utgå ifrån att man samlar verksamheten i en gemensam habiliteringsorganisation för alla åldrar.
I den organisationen, som bör utgöra ett eget verksamhetsområde, föreslås ingå barn- ungdoms- och vuxenhabilitering, NEP team, LSS Råd och Stöd samt hjälpmedelskonsulenterna. En samlad verksamhet möjliggör maximalt kompetensnyttjande och kompetensutveckling men ger också förutsättningar att styra resurserna dit de bäst behövs. Genom en samlad verksamhet stärks habiliteringen som specialitet, livsperspektivet framträder, livssammanhangen betonas, individanpassade övergångar underlättas, vi-andan stärks och lika insatser garanteras.
Mot bakgrund av detta känns det märkligt att chefstjänstemän utan några egentliga motiv "sopar förslaget under mattan" och
i stället målar upp en bild av förändringar utifrån gamla inkörda och uttjänta landstingsstrategier som av erfarenhet från tidigare förändringsprojekt inte visat sig ge några märkbara förbättringar för dem som är beroende av habiliteringsinsatser.
Gruppens arbete har lett fram till ett förslag som i ett brukarperspektiv skulle innebära många fördelar men som förmodligen skulle innebära en reducering av vissa verksamhetschefers maktposition. Därav kan man dra slutsatsen att dessa chefers inflytande i beslutsprocessen haft stor betydelse i den fortsatta politiska processen.
Hur stort inflytande de haft kommer förmodligen att visa sig när landstingsstyrelsen slutgiltigt behandlat frågan.
Det är beklagligt att politiska företrädare varken i opposition eller majoritetsställning inte varit intresserade av att sätta sig in i frågan trots påstötningar och erbjudanden från handikapprörelsen om information av det arbete och de slutsatser som projektgruppen redovisat, men som vi började denna artikel kanske det i grunden handlar om en avsaknad av respekt för personer med funktionsnedsättning.