Har vi verkligen blivit så högmodiga att vi kan kosta på oss att leva på gamla meriter? Att ur gammal hävd mena att Sverige idag är ett framstående exempel på humanitär solidaritet?
Jag kan konstatera att år 1994 hade det passat mycket väl: VM-Brons i USA, OS-Guld i Lillehammer.
Fina meriter båda två, men det fanns någonting ännu finare det året; LSS reformens implementering (Lagen om stöd och service).
Vi gav våra funktionshidrade medmänniskor möjligheten att med personlig assistans kunna delta tillsammans med oss utifrån sina egna förutsättningar. Språnget mellan vi och dom minskade. Kompetenser som annars skulle gått förlorade i institutionaliserad praxis fick nu möjlighet att blomstra. Rädslan och oron hos föräldrar som i sitt livs lyckligaste stunder fått besked om att ”Det kanske inte riktigt blev som ni tänkt er”. De fick en ljusare framtid med en enklare vardag att se fram emot. Att gå från att vara vårdare eller i värsta fall tvingas lämna bort sitt barn till att få vara förälder.
Att få eget inflytande, möj
lighet att flytta hemifrån eller slippa klumpas ihop med personer man inte själv valt att leva med. Att inte begränsas av sin situation utan av sin egen förmåga. Att börja leva ett värdigt liv. Att kunna känna framtidstro.
Den här lagen, LSS, den är hotad idag. Människor med så pass basala behov som att få näring, hjälp med lungfunktion, slippa sitta i sin egen skit eller möjligheten att kommunicera är inte längre självklart. Inte ens på den nivån. Det är inte ens självklart att du skall få hjälp att ens överleva. Än mindre leva. Leva på riktigt. Inte bara överleva.
Den Socialdemokratiska regeringen med Åsa Regnér som verkställande skarprättare hugger sakta av hjälpande arm, efter arm, efter arm i en sådan utsträckning att ingen snart kan ta mot sig i fallet. Och de som faller och inte tar sig upp igen samlas i stora hus, unga som gamla och alla där i mellan .
Sådär rationellt och enkelt.
Kostnadseffektivt skall det vara. För det kostar pengar. Allt kostar pengar.
Men vad vet jag? Kanske man har ledsnat att spendera pengar på liv? Kanske har man fått nya intressen? Det är roligare att spendera på kortsiktiga och lättare att glömma livslånga åtaganden? Svårt att sköta om sitt eget hem då det är roligare att flänga runt i världen? Bjuda in nytt och spännande och gömma undan sitt gamla tråkiga?
Personerna, medmänniskorna, familjemedlemmarna inom det som omfattata(de)s av LSS är inga leksaker som man kan stuva undan i en låda då man ledsnar på dom. Det är heller ingenting man kan ta fram av nostalgiska skäl senare i livet.När det ljuset brunnit ut finns där inget kvar. Ta hand om det du har.
Ta hand om varandra. Men vad vet jag? En simpel personlig assistent utan akademisk bakgrund som färdas genom livet tillsammans med de här individerna. Inte för att jag måste. Därför att jag vill! Assistans är frihet. Rädda LSS!