Det är mischmasch och abrakadabra
µ Svar till Olov Abrahamsson, NSD ledarsidan den 29 januari.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
i den analysen. Tidningens invändningar bottnar bland annat i ansvarskommitténs betänkande som anger att Sverige borde delas in i sex till nio regioner, framför allt med hänsyn till den högspecialiserade sjukvårdens behov. Halland och Gotland är förstås inte ens är i närheten av att uppfylla de kriterierna. Gotland, anser tidningen, är till och med för litet för ett eget akutsjukhus.
Sedan ondgör man sig över situationen
i Norrbotten och menar att drivkrafterna hos politiska regionmotståndare mest handlat om rädslan för att gå miste om sina arvoden. Man hävdar på fullt allvar att sänkta politikerkostnader i regionerna märkbart kan frigöra resurser till sjukvården. Eftersom vi hoppas att ledarskribenten inte över dagen ändrat uppfattning så undrar vi varför han inte redan före regeringens avslag påtalat konsekvenserna av de norrländska ansökningarna, som innebär att vår region skulle krympa från dagens drygt 800 000 till 600 000 innevånare, alltså till en tredjedel av den storlek ansvarskommittén anvisat?
Vidare bör han på ett ungefär tala om hur mycket sänkta politikerkostnader en region sparar, helst med exempel från Skåne och Västra Götaland, och hur mycket sjukvård det sedan räcker till?
I väntan på svar konstaterar vi följande:
Sjukvård är för all del komplicerat. Men att som NSD hävda att en ö med 57 000 innevånare saknar förutsättningar för att organisera bassjukvård inklusive ett komplett akutsjukhus med till exempel en dyg-net runt-öppen operations- och förlossningsavdelning, är lika häpnadsväckande okunnigt som att framkasta sänkta politikerkostnader som lösningen för sjukvårdens kostnadskris. Tidningen försöker förstås trolla undan det besvärande faktum att s-partiet, med landstingsrådet Kent Ögren i spetsen, varit och fortsatt är i full färd med att sälja bort Norrbotten till förmån för en ny organisation som för sjukvården är lika oändamålsenlig som den gamla. Det gör man av liknande slags partitaktiska hänsyn som först fördröjt och sedan styrt regeringens beslut. Ett beslut som rikspolitiskt är ett mischmasch, men inte för Norrbotten.
Att sjukhusvården bör förstatligas är lika uppenbart för oss. Den processen kommer förhoppningsvis nu dessutom att påskyndas. Det är bra för Sverige och ännu bättre för Norrbotten. Ett Norrbotten som är i förtvivlat behov av en fungerande ledning för sjukvården, men vars hela identitet inte därför behöver säljas ut. Norrbottningar bör vi ha rätt att vara även sedan en fungerande och nationellt enhetlig politiskt styrd sjukvårdsorganisation sett dagens ljus.
µSvar till Anne Kotavuopio-Jatko, Anders Mansten, Erik Lundström och Nils Dahlbäck.
1.Jag hävdar inte att sänkta politikerkostnader löser sjukvårdens kostnadskris. Där-emot betyder färre landsting en möjlighet att spara en del pengar i administration och politisk överbyggnad. Det är - även om det inte handlar om särskilt många miljoner - pengar som kan användas på bättre sätt än
i dag.
2. Gotland klarar inte hälso- och sjukvården på egen hand. Det gör inte heller Norrbotten eller Jämtland. Dessa regioner är sedan länge beroende av omfördelningen och utjämningssystemet som finns mellan landets kommuner och landsting. I Norrbotten svarar utjämningssystemet för 25 procent av finansieringen av sjukvården i länet (resten är landstingsskatt). Bara Jämtland (28 procent) och Gotland (hela 35 procent) har ett större beroende av utjämningssystemet.
3. Konsekvenserna av en delad norrländsk hälso- och sjukvårdsregion har också påtalats på NSD:s ledarsida - noga bestämt 9 oktober 2009 i en ledare med rubriken "Håll samman Sverige!".
4. Det är kul att jag är överens med länets folkpartister om behovet av en nationell enhetligt politiskt styrd sjukvårdsorganisation, det vill säga ett förstatligande av hälso- och sjukvården. Men det är uppenbart att den linjen har svagt stöd bland folkpartisterna i den borgerliga regeringen. Förra veckans regeringsbeslut var bara till glädje för alla landstings- och regionkramare runtom i landet.
5. Den norrbottniska identiteten är, slutligen, större än ett landsting. Även om vi lägger ned landstingshuset i Luleå så kan vi fortsätta att kalla oss norrbottningar.