Det borde gå att spara utan att lägga ned sjukhus
µ Svar till Jonatan Palmgren, Martin Breimer, Robert Svartholm, Lena Söreke, Ann-Christine Landström och Helena Risvall, NSD Debatt den 16 oktober.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Valet för politikerna står enligt författarna mellan begränsning av vårdens uppdrag eller, även om det inte riktigt sägs i klartext, nedläggning av hela sjukvårdsenheter.
Debattinlägget är tydligt orsakat av de aviserade sparförslag landstingsledningen presenterat, förslag som många uppfattar som särskilt riktade mot länssjukhuset i Sunderbyn.
Inlägget är dessutom det senaste i raden av liknande som mer eller mindre öppet ifrågasätter den hittills partipolitiskt helt eniga uppfattningen om att länets sjukvårdsstruktur ligger fast och att inga sjukhus eller vårdcentraler får läggas ner.
Att företrädare för sjukvården, några av dem dessutom läkarfackliga ledare, på allvar menar att valet för länets sjukvård i dag står mellan att välja bort vissa patientgrupper eller att lägga ner hela sjukvårdsenheter är uppseendeväckande.
Frågan till de sex författarna måste oundvikligen bli: Vilka patienter, sorterade efter diagnos, boendeort eller på annat sätt, tänker ni bör bli föremål för ned- eller bortprioritering om inga strukturförändringar görs?
Att skrämmas med ättestupa, med urvalet delegerat till politiker, är grovt ohederligt. Prioritering kräver sjukvårdskunskap och måste om och när detta krävs därför också skötas av sjukvårdskunniga.
Däremot bör ropet på hjälp tas på allvar. Att belastningen på delar av Sunderby sjukhus har ökat långt mer än ansvarigas förväntningar är uppenbart.
Att den akuta sjukhusvården för patienter med operationskrävande sjukdom skulle kunna organiseras om för nästan hälften av länets befolkning utan ökad belastning på och utan behov av ökade resurser till kvarvarande enheter var orealistiskt. Ändå var det just vad medicinskt, administrativt och politiskt ansvariga hävdade när besluten togs. Att nästan ingen protesterade den gången borde artikelförfattarna och alla andra begrunda.
Slutsatserna efter den senaste tidens debattinlägg är att många inom sjukvården, framför allt i Luleå och Boden, anser att resurserna för delar av sjukhusvården inte räcker till och att aviserade sparförslag innebär ytterligare katastrofala försämringar.
Vidare att somliga anser att den bästa lösningen vore att lägga ned ett eller flera sjukhus och överföra de resurserna till de kvarvarande sjukhusen och kanske även till utvalda vårdcentraler.
Det vore bra om denna debatt i fortsättningen fördes öppet, rakt och ärligt.
I väntan på det kan några reflexioner vara på sin plats.
För det första att länet med landets dyraste sjukvård, framför allt den dyraste primärvården, borde rymma besparingsmöjligheter, även utan nedläggning av hela sjukhus.
Vidare att det län som på område efter område levererar landets sämsta sjukvård enligt aktuella kvalitetsjämförelser borde tänka efter litet.
Var det kanske mindre lyckat att de som ropade högst länge bestämde mest och borde vi just därför inför nästa strukturbeslut och därnästa, först ställa oss frågan: Vad gick egentligen åt helvete, och varför?