DEBATT: Det som var nytt har blivit gammalt

Ministern ansåg att det nya förslaget till regeringen innebar en avsevärd förbättring jämfört med tidigare. Och det är ju i och för sig enkel matematik att en fördubbling av antalet insatsberedda bataljoner är mycket bättre än de färre än tio som vi för tillfället efter lång förberedelse kan ställa upp med.
Problemet är bara att varken det nuvarande eller föreslagna antalet bataljoner är tillräckligt för att försvara hela Sverige. För detta krävs ett mycket större antal soldater än så.
Vi behöver inte det tidigare invasionsförsvaret som på ett par veckor kunde ställa upp
800 000 man, men vi behöver inte heller 20 000 man som inte räcker till att bjuda mer än symboliskt motstånd mot ett beslutsamt anfall och som inte har någon som helst för stormakten avskräckande effekt.
Det är svårt att förstå hur skattebetalarna skulle kunna se det kloka i att betala för en armé, flotta och flygvapen som fortfarande kostar nära 40 miljarder, men som nästan inte fyller nå-gon funktion i landets försvar.

Överbefälhavaren framförde vid samma tillfälle också tankar kring värnpliktens påstådda otidsenlighet och yrkessoldatens påstådda förträfflighet.
Dessvärre för överbefälhavarens resonemang har historien tydligt visat att ett land som förlitar sig på yrkessoldater för sitt försvar i det långa loppet inte lyckats hävda sig särskilt väl, medan det land som bygger sitt försvar på hela folkets vilja att aldrig ge sig kunnat möta de största övermakter och i slut-ändan lyckats behålla sin plats
i de suveräna staternas skara.
Viljan att försvara det egna landet blir aldrig omodern. Men landets ledning måste göra alla medborgare delaktiga i uppgiften, annars kommer medborgarna att överlåta alla insatser för att möta angriparen till den yrkesarmé som ju fått betalt för uppgiften.

Yrkesarmén fungerar säkerligen bra vid anfallskrig i fjärran land, men det är svårt att se hur vi skulle kunna försvara vårt eget territorium om inte alla svens-kar genom delaktighet i uppgiften känner att landet kan och ska försvaras. Frågan är också vem som hinner hjälpa oss om vi inte själva kan och vill hejda ett angrepp.
Kan det vara så att det militära och politiska etablissemanget
i vårt land är så fast i gamla
hjulspår och nästan tjugo år gamla dogmer, om att inga allvarliga militära hot kommer att riktas mot vårt land, att de inte ser den verklighet som råder
i dag?
Är det så att de arga, unga männen och kvinnorna från
i går är dagens betonghäckar som med alla till buds stående medel försvarar den idé de en gång var med om att lansera när världen var mycket annorlunda jämfört med år 2009?
Teorier om ett högtekno-logiskt insatsförsvar som för krig på andra sidan havet var kanske moderna på 1990-talet men det är det inte i dag och
det är dags att våra makthavare inser detta.

Debatt: Det som var nytt har blivit gammalt

I slutet av januari 2009 offentliggjorde överbefälhavare Håkan Syrén hur han vill att Sveriges framtida för-svar ska se ut, något som också kommenterades av försvarsminister Sten Tolgfors.