DEBATT: Domstolen verkar ha sänkt beviskraven

Domen i renbetesmålet (Umeå tingsrätts dom 2006-01-20 i målen T 1733-98 och T 2081-05) för Nordmaling har just fallit. Efter snabbläsning ställer jag mig frågan vad det är för beviskrav som tillämpats och om beviskravet är förenligt med gällande rätt. Domstolen syns mena att det finns utrymme för den här rättstillämpningen genom den fria bevisprövningens princip. I domen, sidan 137 stycket 4 sägs att även om samebyarna har bevisbördan för att det föreligger en sedvanerätt till vinterbete med ren på de i målet aktuella fastigheterna, kan det inte rimligen krävas att samebyarna nu ska prestera en utredning som är bättre eller mer noggrann än de utredningar som utförts under lagstiftningsarbetet, med början av 1882 års kommitté. Det lagstiftningsarbete som domstolen avser utöver 1882 års kommittéarbete är betänkande av den 28 augusti 1883, förarbetena till 1886, 1998 och 1928 års renbeteslagar inklusive samiska intervjuer 1912-1913 och utlåtande från 1919 år lapplagskommitté enligt domskälen. Den som åberopat urminneshävd och sedvanerätt har före den här domen haft att styrka sin egen eller i vart fall sina förfäders närvaro på markområden ifråga. Den ovannämnda skrivningen innebär för det första att det enbart är renskötsel som måste styrkas oberoende av vem som stått för skötseln. Skrivningen innebär för det andra att det är från saklig synpunkt helt oprövade uttalande om utgångspunkter för lagstiftning, som har blivit ett tillräckligt bevis för renskötselns närvaro. Samma lagstiftningsarbeten har legat till grund för hur renskötsel förändrats genom lagstiftning från att renskötseln drevs av samer som själva ägde marken till en brukningsrätt på annans mark genom renbeteslagarna och numera rennäringslagen. Enligt den sistnämnda är det sameby och inte enskilda samer som besitter brukningsrätten. Att staten erkänner renskötseln som en kollektiv brukningsrätt ger inte renskötseln utan vidare rätt att ta privatägda marker i anspråk. Då staten har intresse av skjuta över det ekonomiska ansvaret mot renskötseln så långt som möjligt på de privata markägarna kan uttalanden i lagstiftningsarbeten inte utgöra bevis för vilken rätt, som renskötseln har på privatägda marker. Domstolen har alltså i verkligheten sänkt beviskravet för urminneshävd utan att formellt erkänna det i domen. Det finns all anledning att överklaga domen eftersom det är syns oförenligt med egendomsskyddet i Europakonventionen och till och med med EUs fördragsregler om icke-diskriminering och fri rörlighet. EG-rätten är tillämplig på den grunden att det bara är vissa markägare i Sverige som belastas av renskötselrätten och får ta konsekvenserna av den.

Debatt: Domstolen verkar ha sänkt beviskraven