Problemet är bara att det inte finns några lediga bostäder och att det enda tillgängliga boendet ofta är en husvagn. Detta har lett till en situation där många veckopendlar till Kiruna i stället för att bosätta sig i staden. I detta sammanhang är det nästintill overkligt att Kiruna kommun fått 52 miljoner kronor av staten för att riva 600 lägenheter. Fastigheter som tidigare var byggda med subventioner från skattebetalarna och som oftast var mindre än 30 år gamla när de revs.
I boken Svenska citroner - åtta fräscha idéer som lämnade en sur eftersmak, visar vi att den här situationen har kunnat uppstå på grund av en bostadspolitik som gett de kommunala bostadsbolagen en dominerande ställning på många lokala hyresmarknader. Ett klassiskt exempel på hur privata monopol kan använda sin marknadsmakt är när kaffeodlarna i Brasilien under 1930-talet valde att bränna upp sina skördar för att minska utbudet av kaffe och därmed kunde hålla uppe världsmarknadspriset på kaffe.
På precis samma sätt missbrukade Kirunabostäder sin dominerande ställning när de valde att begränsa utbudet av hyreslägenheter genom att spränga fungerande bostäder.
Hyresregleringen är också av central betydelse. Det är välkänt att hyresregleringen leder till att hyrorna i Stockholms innerstad är för låga jämfört med hyran som man hade fått betala på en avreglerad bostadsmarknad. Vad som är mindre känt är att hyrorna till följd av hyresregleringen på motsvarande sätt är för höga i många glesbygdskommuner.
Det sker således en transferering av inkomster från fattiga kommuner till rika kommuner - en sorts omvänd Robin Hood-princip. På en fri hyresmarknad hade vakanserna i Kiruna tvingat fastighetsägarna att sänka hyrorna för att locka fler hyresgäster, eller sälja ut fastigheterna till rådande marknadspris. På en fungerande marknad spränger man helt enkelt inte fungerande realkapital!
Slutligen kan vi konstatera att den bostadsbrist som uppstått i Kiruna till stor del kan förklaras av en övertro på politisk styrning; en vanföreställning att politiker kan styra utbud och efterfrågan bättre än marknaden kan. Statens Bostadsnämnd gav 52 miljoner kronor till Kiruna kommun baserat på kommunens prognoser att efterfrågan på bostäder skulle fortsätta att minska. Målsättningen var att man skulle anpassa utbudet av bostäder till det långsiktiga behovet. Låt oss krasst konstatera att man inte lyckades speciellt bra i Kiruna.
Och Kiruna är inte något undantag. Listan på städer där fullt fungerande fastigheter har sprängts, med subventioner från staten, är lång. De direkta kostnaderna för denna kapitalförstöring har beräknats uppgå till över fyra miljarder kronor. Sveriges ledande nationalekonom, Assar Lindbeck, har kallat den svenska bostadspolitiken för en "70 år lång katastrof".
Den uppkomna situationen i Kiruna visar på ett fascinerande, men avskräckande sätt, att han har alldeles rätt i sin bedömning.