En dold agenda
Inför det förestående slutförslaget från försvarsledningen (den 15 maj) börjar allvarliga signaler läcka ut. Så vitt vi vet pågår diskussioner på högsta nivå , som tyder på att något mer är i görningen än att bara spara pengar.
Något mer än att bara spara pengar kan vara i görningen. Eventuellt en anpassning till svenskt medlemskap i Nato. Det antyder de tre debattörerna Siv Holma, Börje Lööw och Anna Hövenmark.
Foto: HANS T DAHLSKOG
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att vara en del av försvaret i den strategiskt viktiga Barentsregionen med alla dess råvaror, hamnar, flygplatser, järnvägar, transporter med mera liksom att dessutom ha en förmåga att försvara svenskt territorium, förutsätter naturligtvis också ett försvar i norr.
Att dessutom överlämna försvaret i norr till våra grannländer är något våra grannar minst sagt höjer ögonbrynen inför. Den gamla slogan att "Finlands sak är vår" kanske ska bytas ut till att "vår sak är Finlands"?
Men, och nu börjar det brännas, om det finns krafter som arbetar för att förändra den nuvarande inriktningen av det svenska försvaret är det ett synnerligen allvarligt tillvägagångssätt som nu spelas upp.
Inledningsvis antydde vi detta, och för att bli konkret så handlar det alltså om att dels stryka den subarktiska förmågan, dels att tumma på uppgiften att försvara svenskt territorium och därmed begränsa försvarets uppgifter till att deltaga i internationell krishantering. Till exempel Afghanistan.
I så fall kan naturligtvis försvaret i norr skrotas och det som förut var svenskt försvars uppgift kan i framtiden skötas av någon annan. Det vill säga en anpassning dels till det EU-fördrag som ska föreläggas riksdagen i höst och som styr iväg mot ett gemensamt EU-försvar, dels som en anpassning till ett medlemskap i Nato.
Vidare så talas det allt mer öppet om en yrkesarmé i stället för den allmänna värnplikten.
Den allmänna värnplikten borgar för att det fortfarande finns en slags folklig förankring för det svenska försvaret, även om antalet värnpliktiga nu är nere i en så låg andel att det med tveksamhet kan uppnås.
Men icke desto mindre finns ännu denna inriktning fortfarande kvar i försvarspolitiken. Och dessutom nedprioriteras hemvärnet. De signaler som når oss är allvarliga.
Om det är meningen att förändra allt detta i grunden, så ska det självklart underkastas en allmän och öppen politisk debatt, där folkets vilja kommer till uttryck.
Att börja med att anpassa anläggningarna, ta bort värnpliktiga, lägga ner förband som ett led i en anpassning och underordning till främmande makt, där den svenska neutralitetspolitiken till sist begravs helt och hållet, är inget annat än ett demokratiskt fiasko och en våldtäkt på svenska folkets möjlighet att påverka inriktningen.
Rätt följd måste vara den här; ska vi ha ett försvar? Om ja, vad ska detta då ha för uppgifter. Och var ska det i så fall lokaliseras.
Nu börjar man i fel ände. Det känns som att det försvarsbeslut som togs förra gången nu är på väg att rullas upp baklänges.
Regeringen och försvarsministern måste nu tala ur skägget och bringa reda i försvarsfrågan och tala om vad som gäller och inte fösa försvarsledningen framför sig.