En nord-sydfråga
Att klimatfrågan mycket handlar om nord och syd är inte bara ett meteorologiskt fenomen, utan i hög grad också ett politiskt och ekonomiskt.I huvudsak är det de rika länderna i norr som har skapat och fortsätter att förvärra klimatkrisen. Den är en direkt följd av vår överkonsumtion, framför allt av fossila bränslen. Samtidigt kan vi konstatera att det är de fattiga människorna i syd som drabbas hårdast av konsekvenserna.
Foto: Frank Augstein
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I resten av världen finns det omedelbara sambandet kvar. Flertalet människor har sin försörjning från jord, skog och sjö. Blir det missväxt svälter man.
Torkkatastrofer och översvämningar hotar direkt människors överlevnad i stora områden. Och resurserna att förebygga och/eller lindra katastroferna är alltid små, ofta obefintliga.
Klimatförändringarna är inte bara ett hot, utan en förödande verklighet i Afrika i dag.Växlingen mellan regn- och torrperioder, som är tropikernas årstidsväxlingar, har blivit alltmer oregelbundna. Det blir vanligare att regnen inte kommer när de borde, med torka som följd.
När de kommer är det också vanligare med extrema skyfall som leder till till översvämningar. Konsekvenserna förvärras av annan miljöförstöring som skogsskövling och överbetning.
Det behövs ett gemensamt ansvarstagande från politiker i nord och syd för att hantera detta. Det var den slutsats som drogs när ett hundratal parlamentariker, experter och företrädare för ideella organisationer från Afrika och Europa möttes i riksdagshuset i Stockholm härom veckan, på inbjudan av Sveriges riksdag och Awepa; European Parliamentarians for Africa.
Afrikanska ledare måste ge högre prioritet åt insatser för miljö och jordbruk, och ta klimathotet på större allvar. Det handlar om att bygga dammar, plantera skog, förbättra jordbrukstekniken och tillämpa miljövänliga metoder.
I de rika länderna måste vi börja med att snabbt få ner utsläppen av klimatgaser, men också se till att ställa resurser och teknologi till de fattiga ländernas förfogande för de insatser som de måste göra.
Vi ser nu hur många rika länder skär ner på sitt bistånd med hänvisning till den ekonomiska krisen. Det är illa i sig, eftersom också de fattiga länderna drabbas av krisen. Det vore helt oacceptabelt att dessutom försöka pressa in klimatstödet i krympande biståndsbudgetar.
Här måste principen att "förorenaren betalar" gälla. Alla måste vara med och finansiera de åtgärder som klimatkrisen kräver, i förhållande till sina utsläpp. Och insatserna måste göras där de bäst behövs, vilket till stor del är i fattiga länder.
Det här för viktigt för att bara lämnas åt regeringar och diplomater. En global klimatpolitik kräver en bred folklig förankring.
Parlamenten måste se till att regeringarna tar sitt ansvar, och folkrörelser, lokala medborgargrupper och andra aktörer måste vara med och driva på en politik präglad av global solidaritet.