En ren provokation av kommissionen
Med en bred samstämmighet i riksdagen utmändes 1993 Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven till nationalälvar. De sista fria älvarna skyddades. Riksdagsbeslutet var en markering: Smärtgränsen för vattenkraft var nådd. Nu har Finsk-svenska gränsälvskommissionen gett tillstånd till ett vattenkraftverk i Torne älv - utan att ens ta reda på konsekvenserna för nationalälvens rika natur. Ett förödande och slarvigt beslut.
Fiskare ror drag under islossning i Kukkolaforsen. Nu rasar föreningen Älvräddarnas ordförande över beslutet som han anser handlar om strategi för att rättfärdiga fortsatta utbyggnader, något som innebär en stor miljöpåverkan.Foto: Bengt-Åke Persson FOTO: Bengt-Åke Persson
Foto: Bengt-Åke Persson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vattenkraften har spelat en viktig roll för Sverige, men också tillfogat allvarliga skador på hundratals mil av älvdalar och stora naturområden. De kan aldrig repareras fullt ut.
Motståndet mot fortsatt utbyggnad var därför lång och bitter. Inrättandet av nationalälvarna blev en seger som i någon mån läkte såren. Nationalälvarna är viktiga symboler. De visar att det måste finnas en yttersta gräns för överexploatering av naturresurserna.
Därför är beskedet om gränsälvskommissionens tillstånd till vattenkraftverk i Torne älv inte bara till sannolik skada för miljön utan också en provokation. Att utnyttja utrangerad miljölagstiftning till att ta ett så kontroversiellt beslut veckorna innan man stänger ner hela myndighetens tillståndsgivning är märkligt - och oacceptabelt.
Tillståndet är anmärkningsvärt på flera sätt. Länsstyrelsens krav på bättre underlag har nonchalerats. Myndigheter och organisationer har inte informerats. Uppenbara brister i ansökan har förbisetts. Dessutom har i skrivande stund inte Gränsälvskommissionen utfärdat något skriftligt beslut, bara avgivit ett muntligt.
Vi kan i dag inte visa att detta kraftverk innebär stora ingrepp i naturmiljön, eftersom exploatörerna inte ombetts att lägga fram nödvändiga fakta. Miljökonsekvensbeskrivning, ett krav i svensk miljölagstiftning, saknades helt när beslutet togs.
Tilltaget att förlägga ett vattenkraftverk i en älv som är skyddad i miljöbalken visar på brist på både omdöme och rättskänsla. Att dessutom proklamera att detta kan vara en teknik för framtida beslut om outnyttjade dammar, visar att valet av älv inte bara lider brist på känsla för natur och folkopinion, utan också är strategiskt. Med Gränsälvskommissionens hantering behöver inte fallet prövas enligt svensk miljölagstiftning. Kommissionens beslut är inte möjligt att överklaga.
Den uppkomna situationen är beklaglig. Skyddet av nationalälvarna luckras upp på grund av en fossil rättslig kvarleva från svunna tider. Om ett misstag har blivit begånget i handläggningen av tillståndet måste detta klarläggas och rivas upp nu. Skyddet av Torne älv får inte falla på misstag som fortfarande går att reparera!