Länets moderate ledamot Johan Johansson väljer att beskriva ett mörkt och eländigt scenario för gruvindustrin och framtiden i sin artikel i NSD. Men vi konstaterar också att han väljer att inte med ett enda pennstreck beskriva den utmaning som en gruvetablering innebär för en kommun eller för människorna som bor i mineralrika områden.
Det är anmärkningsvärt och faktiskt lite sorgligt ur ett norrbottniskt perspektiv. Vi har istället valt att se på gruvindustrin som en fantastisk möjlighet till utveckling, nya forskningsrön, nya arbetstillfällen, men med nyktra ögon även inse att det ställer stora krav på samhällen där gruvorna finns.
Vi rekommenderar Johan Johansson och hans parti att se på utmaningarna när till exempel Malmberget ska flyttas ur både kommunens och invånarnas perspektiv. Eller varför inte ta en titt på hur spännande en hel stadsflytt i Kiruna kan vara, men som inte är helt enkelt.
Pajala som är en liten kommun, försöker nu bygga och utvecklas för att hinna med i den takt som gruvetableringen fortskrider. Det är stora, för att inte säga gigantiska, utmaningar som betyder så mycket för samhället, men vi talar nu om kommuner i norrbottens inland som under många och långa år levt med en negativ befolkningsutveckling.
Det är intressant att notera att Johan Johansson väljer att kalla mineralavgiften för skatt. Det går att göra många paralleller till den sortens begreppsförvirrning, en rätt så näraliggande sådan skulle till exempel kunna vara det borgerliga greppet att ändra fastighetsskatten till kommunal fastighetsavgift.
I det fallet så tog ni bort en skatt och ersatte den med en avgift, som för norrbottningarnas del innebar en "skattehöjning" om vi nu ska använda ert moderata språkbruk. Vi väljer dock att hålla isär begreppen då skatt och avgift inte är samma sak.
Den avgift som gruvbolagen betalar för sin försålda malm, har vi debatterat för att staten behöver se över. I dag betalar ett gruvbolag en halv promille, det är ungefär 50 öre per 1 000 kronor, på sin försålda malm. Det är en väldigt låg avgift måste vi ändå konstatera. Tänk er att staten höjde avgiften till 1-2 procent, det skulle innebära 10-20 kronor per 1 000 kronor, när malmen säljs.
Johan Johanssons exempel på belopp, att LKAB skulle kunna nå upp till en avgift på 600 miljoner ska ställas i relation till den vinst efter skatt på 10 960 miljoner som LKAB gjorde enligt sin årsredovisning 2011. Eller varför inte ställa det i relation till den vinstmarginal på 47,6 procent som man redovisar. Varför inte samtidigt ta en titt på hans andra exempel där de 91 miljoner som Northland skulle kunna nå upp till i avgift skulle vara den avgörande faktorn i en investering på 8 000 miljoner. Det perspektivlösa scenario som Johan Johansson målar upp tappar då genast kraften!
Vi tror att en "Gruv- och mineralfond" skulle kunna vara ett spännande alternativ att överväga när det kommer till samhällsomvandlingar, forskning och utveckling på området och insatser i naturåtgärder. Hur det än är Johan Johansson, så berör gruvor människor, miljö och de naturvärden vi har i våra kommuner i Norrbotten. Det borde intressera även Johan Johansson.