Enklare att skära i skolmaten än i byråkratin
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell försvarar i en artikel regeringens beslut att skjuta till 17 miljarder kronor till kommunerna under den pågående lågkonjunkturen. Odell har rätt i att staten mer eller mindre är tvungen att hjälpa kommunerna finansiellt för att undvika nedskärningar i välfärden.
Men han betonar inte kommunernas eget ansvar i sammanhanget. Att kommunerna visat sig så pass mer kriskänsliga än staten relaterar nämligen till den långsiktiga politik som förts de senaste tio åren.
Sedan slutet av 1990-talet har den genomsnittliga svenska kommunen ökat utgifterna per invånare med hela 35 procent. Denna markanta utgiftsökning förklaras i huvudsak inte av åldrande befolkning eller förändrad invandring.
Inte heller har kommunerna tilldelats nya ansvarsområden som de måste bekosta. Och få skulle argumentera för att kvaliteten på den kommunala välfärden har ökat med 35 procent de senaste tio åren.
I stället är en vanlig uppfattning bland allmänheten att kommunal välfärd med tiden försämrats. Kommunernas ekonomichefer delar den uppfattningen. Mitt under förra högkonjunkturen svarade fyra av tio ekonomichefer att resurserna inte räckte till en bra välfärd för alla.
En central anledning till detta välfärdsdilemma berör den överdrivna tendensen hos svenska kommunledningar att öka offentlig byråkrati.
En studie från IFAU granskar hur ökade statsbidrag till kommunerna har använts under åren 1996-2004. Det visar sig att kommunerna inte har valt att använt bidragen för att anställa fler personal som faktiskt arbetar inom välfärden. De har i stället valt att anställa fler inom den centrala kommunala administrationen.
Under de goda tillväxtåren har kommunerna markant ökat sina utgifter genom att expandera kommunal byråkrati och bygga upp andra former av fasta kostnader, exempelvis genom investeringar i kommunala äventyrsbad. När krisen sedan slog till var de kommuner som drabbades hårdast i regel de som ökat utgifterna mest sedan 1998.
Samtidigt visar det sig att de mest frikostiga kommunerna inte har skjutit till mera pengar till centrala välfärdsuppgifter än de mest sparsamma kommunerna.
Observationen att de sparsamma kommunerna klarar både välfärden och krisen bäst kan göras runtom i Sverige. Ett illustrativt exempel på motsatsen är Arboga kommun, som valde att öka utgifterna
per invånare med nära 50 procent mellan 1998-2007. När krisen slog till tvingades Arboga höja skatten och ta stora långsiktiga lån.
Kommunledningen valde också att skära ned på maten i förskolan. Denna nedskärning, som drabbar många barn, är sannolikt betydligt enklare att besluta om än en bantning av kommunal byråkrati.
En central lärdom är att kommunalt självbestämmande och ansvarstagande måste stå i centrum. Som Skattebetalarnas förening har visat i sina kommungranskningar så finns omfattande möjligheter till besparing genom strömlinjeformning av kommunal verksamhet.
Vi borde fokusera på dessa lösningar, snarare än på att överföra kommunernas ansvar för den egna ekonomin på staten.