Enögt av medierna
När gruvarbetarna stängdes in i gruvan San José, i norra Chile, den 5 augusti, hade en grupp mapuchefångar hungerstrejkat i 24 dagar.Mapuchefångarna kräver bland annat att den chilenska staten ser över den rådande antiterroristlagen.
Foto: Roberto Candia
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mapuchefångarna som dömts enligt antiterroristlagen kämpar för att få tillbaka jord som ursprungsfolken i Chile anser tillhör dem. Jord som nu brukas av multinationella skogs- och fiskeindustrier, och som exploateras genom utbyggnaden av olika kraftverk. Att de begått brott som att bränna skogsmaskiner, lastbilar och byggnader förnekar de inte. Men att de för dessa brott stämplats som terrorister och fått livslånga fängelsestraff, vissa upp till 100 år, menar de är fel.
När gruvarbetarna hade befunnit sig 60 dagar i gruvan, hade en grupp av mapuchefångarna hungerstrejkat i 84 dagar. Men av de närmare 2 000 journalister som bevakat räddningsauktionerna av de 33 är det förmodligen ett försumbart antal som känner till mapuchefångarnas kamp.
Än färre som känner till att den börjar ge resultat, att en av kongressens två kamrar röstat ja till förslaget att se över lagen. Gemene man i Chile känner nog inte heller till det, för i Chile har de traditionella medierna rapporterat minimalt om framgången.
Men det är inte bara mapuchefångarna som hamnat i medieskugga under gruvdramat. Även orsaken till olyckan har hamnat i skuggan av det fantastiska faktum att de 33 är vid liv.
Det tog till exempel flera dagar innan gruvans ägare, Alejandro Bohn och Marcelo Kemeny, uttalade sig i media. Och då endast för att säga att skulden inte låg hos dem utan hos tillsynsmyndigheten som tillåtit gruvan att öppna.
Staten har visserligen tillsatt en utredning för att ta reda på vad som gått fel och vem som bär ansvaret, men hela världens medier har valt att enögt se på gruvdramat som ett mirakel under de 69 dagar gruvan hårdbevakats. Undersökningen av hur det står till med arbetsmiljön i andra gruvor i Chile och i världen har varit och är minimal.
Det är som om hela världens journalistkår har gett upp sin granskande roll för att enfaldigt bevaka den fantastiska mediehändelse det inneburit att kunna sända både ljud och bild från en grupp gruvarbetare instängda 622 meter under jord.
Detta att Chiles regering satt in alla tänkbara resurser för att få upp männen, att presidenten tar sig tid och är där med ett leende på läpparna under hela processen borde inte vara uppseendeväckande. Det borde vara självklart. Vem om inte staten ska se till att händelser som denna förebyggs?
Det är däremot uppseendeväckande att så få - om någon - av den stora skaran journalister har passat på att fråga presidenten om det är dags för Chile att ratificera ILO 176 som handlar om gruvarbetarnas hälsa och säkerhet.
Medan Hollywood nu skriker efter filmen om de 33, hoppas vi på filmen som granskar gruvbranschen och som kan bidra till att förbättra arbetsmiljön och arbetsrätten för världens gruvarbetare. I Chile och i omvärlden. Eller filmen om hur ursprungsfolken kriminaliseras i sin kamp för sina legitima rättigheter.