Ensidig fixering vid inflationen ålderdomlig
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Teorin bakom denna strategi var svag redan från början, men tvåprocentsmålet backades upp av så gott som samtliga ekonomer i landet och, som nämnts, av alla politiska partier.
Nu visar sig svagheterna med denna låsning till ett enda mål. Mat- och energipriserna stiger internationellt, på grund av ökad efterfrågan från de växande ekonomierna i Asien och Sydamerika.
Vi har helt enkelt blivit fler som vill och kan dela på en fysiskt begränsad mängd av jordens resurser. Därför stiger priserna.
Men vad hjälper det då om den svenska riksbanken höjer räntan? Det enda som sker är att den svenska efterfrågan dämpas och arbetslösheten ökar. De internationella prisstegringarna berörs inte alls av denna åtstramning.
Riksbankens politik skapar arbetslöshet i Sverige utan att på något sätt lösa de underliggande problemen med begränsade resurser för en växande världsbefolkning.
Det är dags att överge inflationsmålet som enda fixpunkt för penningpolitiken, och komplettera det med andra målsättningar.
Riksbanken bör sträva efter låg inflation, men även ha som mål full sysselsättning och hög tillväxt. En sådan bred målsättning skulle ge riksbanken den flexibilitet som är nödvändig i en globaliserad värld.
Den nuvarande politiken fick sitt internationella genombrott i slutet av 1980-talet, alltså i en tid med helt andra förutsättningar än de som nu råder.
Den ensidiga fixeringen vid inflationsbekämpning är helt enkelt ålderdomlig och inaktuell och skapar i dag bara ekonomisk stagnation.