DEBATT: Får vi någon hjälp?

Det har på senare tid visat sig att Sveriges armé i dag endast kan ställa upp med 5 000 man till landets försvar och även detta bottenrekord kan man nå först efter lång tids förberedelser. Vår försvarsledning skissar på planer om att söka hjälp av våra grannländer för att trygga bevakningen av våra farvatten och vårt luftrum, inte i form av samövningar utan i form av att vi måste lägga ut de arbetsuppgifter vårt eget försvar inte längre klarar av på våra grannar som varit kloka nog att trots allt behålla viss förmåga att försvara det egna landet (Tidskriften Hemvärnet jan 2006). Samtidigt som vår försvarsledning kommer med konstaterandena ovan, säger försvarsministern att det är varje nations skyldighet att skydda den egna befolkningen och det egna territoriet mot alla slags angrepp. Då frågar sig den fåkunnige hur man tänkt lösa uppgiften att skydda Sverige när vi inte ens på egen hand kan övervaka vårt territorium på ett tillfredställande sätt. Internationellt samarbete, då, invänder vän av ordning. Kan vi inte samverka med våra vänner och allierade om ofreden skulle drabba oss? Jo, det är klart. Historien är full av exempel på framgångsrika allianser men frågan är om man inte till exempel i Danmark börjar omvärdera teorin om grannsamverkan i ofredens stund. Danskarna frågar sig kanske varför landet stått så ensamt i stormen kring Muhammed-karikatyrerna fastän man är med både i EU och Nato. Man frågar sig säkert också varför inte alliansbröderna i Irakkriget mer aktivt understött landet fastän man utan att blinka ställt trupper till förfogande i kriget mot Saddam Hussein. Danmark har gjort vad det moderna internationellt samverkande landet förväntas göra och ändå blir lönen att man lämnas ensam och rent av kritiseras av dem man hjälpt med både råd och dåd. Mot bakgrund av detta är det inte att undra på att danska soldater börjar känna ovilja inför tjänstgöring i Irak (SVT Text den 13 februari). Denna gång rör det sig om en strid med ord och flaggbränning men hur skulle det ut om striden gällde människoliv? Hur villiga skulle våra presumtiva samarbetspartners att vara att komma till vår hjälp om det skulle kosta dem deras egna unga män och kvinnor? Vilken slutsats drar beslutsfattarna i Stockholm av händelseutvecklingen kring Muhammed-karikatyrerna men också av det faktum att den som hamnar i internationella förvecklingar knappast kommer att få någon hjälp av andra om det inte gagnar dem själva. Frågan är också om vi i Sverige sett verkligheten eller om vi fortfarande blåögt förlitar oss på andras hjälp när vår egen försvarsförmåga är körd i botten.

Debatt: Får vi någon hjälp?