Enligt flera mätningar på senare tid är opinionsläget för socialdemokraterna dystert. Allt färre LO-medlemmar uppger idag att de sympatiserar med socialdemokratin. Sverigedemokraterna har genom en skrupelfri exploatering av missnöjet med januari uppgörelsen, där Socialdemokraterna fått vika ner sig i klassiska rättvisefrågor, vunnit gehör och gjort intrång i de djupa LO-leden.
Om vi lyfter blicken och tittar tre år fram i tiden så är det dags för riksdagsval. Risken är uppenbar att socialdemokraterna inte längre kommer att vara riksdagen största parti.
Det vore naturligtvis oerhört allvarligt om detta blev valresultatet. Att det inte verkar finnas någon krisinsikt om detta oroar oss djupt. Istället för debatt så regerar vårt parti på som om inget har hänt.
Det enda beskedet som kommer från ledande håll är att vi ska vårda januariöverenskommelsen till vilket pris som helst. En överenskommelse som i många delar innebär en orättvis fördelningspolitik med skattesänkningar för de mest välbeställda. Överenskommelsen innebär också nyliberala angrepp på arbetsrätten och införandet av marknadshyror.
Vi har full förståelse för den parlamentariska situationen och att det krävs politiska initiativ och beslut för att möta samtidens utmaningar. Men för oss måste socialdemokratin vara större än att besätta poster och regera. För oss är arbetarrörelsen en politisk idé om ett jämlikt samhälle och vi ser inte mycket av detta i den förda politiken eller i partiets interna debatt.
Man ska ta människors oro på allvar och vi menar att den till stor del beror på ökande klassklyftor. Det är ökande klyftor mellan rika och fattiga, mellan stad och land och mellan de som har jobb och de som står utanför. Vi ser ett samhälle som dras isär alltmer och en socialdemokrati som saknar svaren och den ödmjuka dialogen.
Sverige är det land i västvärlden där ojämlikheten ökat mest under de senaste decennierna. Växande klyftor har stora konsekvenser; för demokratin, för sammanhållningen i samhället och för den enskilda människans makt och möjligheter i livet. Socialdemokratisk politik är att forma ett samhälle som är så jämlikt som möjligt. Det är detta vi måste berätta och skapa en politisk vision kring.
Vad vi behöver är en ekonomisk politik som är offensiv. Vi kan se stora behov hos kommunerna, infrastrukturen är eftersatt och bostadsbristen är skriande. Skattepolitiken måste utformas efter bärkraft, innebärande att kapitalinkomster som räntor, utdelningar och vinster måste stå för en större andel av det samlade skatteuttaget. Vi måste få en skola som inte sorterar eleverna efter bakgrund och föräldrarnas inkomst. Ska ojämlikheten minska måste det börjar i skolan. Det är också avgörande att vi har ett pensionssystem som ger trygghet efter ett långt arbetsliv.
Detta är bara några områden där socialdemokratin behöver utveckla sin politik för att möta människors önskan om ett tryggt och utvecklande liv. Det handlar alltså om ökad jämlikhet för alla i Sverige. Men en sak är säker, startar vi inte diskussionen om detta nu och formar en politik för jämlikhet, långt innan nästa val, så är risken stor att vi går mot ett katastrofalt valresultat.
Vi som har skrivit under denna debattartikel har varit aktiva inom arbetarrörelsen under lång tid. Vi har varit med vid många valrörelser och mött väljare på arbetsplatser och på gator och torg. För oss finns inget finare och roligare än att möta olika människor och prata politik. Men inför den kommande valrörelsen känner vi stor oro och olust.
Ekvationen att försvara januariöverenskommelsen, mittensamverkan och fortsatt regerande utan att samtidigt ha en kraftfull egen politik är omöjlig. Arbetarrörelsen/Socialdemokratin är inget verktyg för att administrera det bestående samhället. Vad vi behöver är en politisk vision som betyder något för folkflertalets framtid.