En enkel beskrivning av ansvarsfördelningen kan uttryckas som att kommunerna ansvarar för social omsorg och landstinget ansvarar för medicinsk/psykiatrisk vård och rehabilitering. En person kan ha både medicinska respektive sociala behov av omvårdnad, och därför är det viktigt att huvudmännen identifierar sina ansvarsområden i de fall där behoven går in i varandra.
Gränsdragningsproblem förekommer och det är viktigt med samverkan i dessa fall.
Dessa gränsdragningsproblem försöker huvudmännen lösa genom samverkansavtal som rent konkret fastställer var kostnaderna för de insatser som görs, ska hamna. Vid en jämförelse mellan olika samverkansavtal gällande barn och ungdomspsykiatrin ute i landet, kan det konstateras att i vissa regioner/landsting är huvudmannen (exempelvis Västra Götaland) beredd att ta ett större ansvar, medan man i andra (exempelvis Norrbotten) lägger ett odelat ansvar för både social omsorg och psykiatrisk vård på kommunerna.
För att exemplifiera vad som kan hända när samverkan inte fungerar framgår av följande autentiska fall från en liten kommun i Norrbotten.
NN, född i början av 1990-talet insjuknar och diagnostiseras lida av allvarliga psykiska funktionshinder. Vårdas ett par veckor inom barnpsykiatrisk slutenvård. Skrivs ut som medicinskt färdigbehandlad, och med detta startar ett mångårigt trauma som drabbar NN, familjen, kommunen och omgivningen.
Kommunens socialförvaltning försöker upprepade gånger få till stånd diskussioner om hur de två huvudmännen kan få till en fungerande samverkan i detta ärende. Men landstinget slår ifrån sig med hänvisning till "trollformeln" medicinskt färdigbehandlad, en formel som för kommunen är omöjlig att överpröva. Landstingets enda åtagande blir att erbjuda kommunens personal "coaching" från barnpsykiatrins personal.
Olika former av boenden prövas: i hemmet, i lägenhet med personal dygnet runt, på SIS-vårdhem i en annan del av Sverige, tillbaka till kommunen för boende i lägenhet enligt tidigare. Otaliga gånger drabbas NN av utagerande psykoser med exempelvis mordbrandsförsök som leder till transport med vårdintyg för några dagars slutenvård.
Det senaste försöket med boende i lägenhet slutar nära en katastrof. NN sliter sig loss från personalen och sticker ut på samhället, misshandlar två barn samt vandaliserar en villa. Vid rättegången döms NN till rättspsykiatrisk vård med särskild prövning.
Nu, två och ett halvt år senare är det dags för utskrivning från rättspsykiatrisk vård. Rättspsyk kallar kommunens representanter till vårdplanering. Psykiatrin erbjuder möjlighet till kontakt med läkare samt handledning/konsultation vid eventuella kriser.
Kommunen tvingas ta hela kostnaden för den omfattande personal- och kostnadskrävande omsorgen. Rättspsyk hävdar att eftersom NN anses medicinskt färdigbehandlad är NN i och med detta ett ärende för kommunal omsorg.
Någon form av skiljenämnd fordras för att avgöra tvister liknande denna.