Fler platser inte hela lösningen på läkarbristen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man kan anta att förslaget, som med viss regelbundenhet även tidigare framförts, nu aktualiserats av de massuppsägningar av ST-läkare inom psykiatrin
i hela länet, och narkosläkare i Gällivare som medierna redovisat. Eller av de exploderande stafettläkarkostnader som framskymtat redan före den senaste tidens förvecklingar.
Särskilt bekymrad är Carlsson över den borgerliga regeringens försök att avreglera svensk sjukvård.
Det är klart att läkarutbildade föredrar att bo på Södermalm i Stockholm i stället för i Norrbottens inland är hennes paroll.
Att en ST-läkare inom Stockholmspsykiatrin har just de 40 000 kronor i månadslön som ST-läkarna i Norrbotten förgäves krävde kan förstås bidra till det valet.
Eller vad tror du Monika?
Liksom i alla tidigare försök att behandla läkarrekryteringsproblemet i offentlig debatt undviker Carlsson kärnfrågan. Vilka är egentligen orsakerna?
Ordföranden i Norrbottens läkarförening, Robert Svartholm, har det senaste året i några ganska obegripliga massmediala utspel ändå närmat sig en av förklaringarna. Landstingets högsta ledning fungerar inte. Den kritiken har framförallt riktats mot tjänstemannasidan, men det är möjligt att även ledande politiker känner sig träffade.
Eller vad tror du Monika?
Att bara gnälla över otillräckligt ledarskap räcker förstås inte.
Att öka antalet platser vid läkarlinjen i Umeå kan ge effekter, om förslaget genomförs, för läkartätheten i Norrbotten om åtta till tio år för underläkare och om femton till tjugo år för färdiga specialister inom både primär- och sjukhusvård. Det räcker förstås inte.
En öppen och förutsättningslös diskussion angående orsakerna till läkarbristen är livsviktig för kvalitetsutvecklingen inom norrbottnisk sjukvård på lång sikt och på kort. Den bör starta nu.
Svar till Monika Carlsson, NSD Debatt den 8 juli