Svenska kyrkan har erkänt sina oförrätter gentemot samer och bett det samiska folket om ursäkt.
Men ursäktandes tid är inte förbi.
Kyrkan spelade en aktiv roll då oskyldiga kvinnor förklarades vara häxor och brändes på bål. Mellan 1492 och 1704 avrättades omkring 400 personer för häxeri.
Även i Norrbotten avrättades kvinnor. Ingeborg Pedersdotter arbetade för en kyrkoherde och hade en tjänst i dennes prästgård i Arvidsjaur. Hon fick skulden för att kyrkoherdens fru insjuknat och dött till följd av magåkommor. Pedersdotter halshöggs och brändes på bål i Piteå 1682.
Under rättegången mot Pedersdotter riktades även misstankar mot samen Lars Nilsson från Norra Västbyn i Pite lappmark. Elva år senare dömdes och avrättades han för att ha utövat trolldom.
Kyrkans män ¬– biskopar och kyrkoherdar – ingick i ett statligt förtryck tillsammans med landshövdingar och häradshövdingar. Det fanns en häxlag som föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom. Biskopar och präster kunde stödja sig på ”Du skall icke låta en trollkona leva”, Andra Mosebok 22:18)
Förutom häxlagen från 1608 fanns även en kunglig trolldomskommission med 1673 och 1674 av kungen fastställda regler. Kommissionen rekommenderade tortyr för att få misstänkta att erkänna.
Avrättandet av ”häxor” var därmed inte utslag av spontana händelser utan i högsta grad organiserat.
För kyrkans del gällde det att hålla på sitt monopol vad gäller tro, förkunnelse, hälsa och liv. I den kontexten blev, till exempel, en jordemor (barnmoska) ett hot.
Kvinnor – om än inte överhetens fruar och döttrar – ansågs vara i maskopi med djävulen och skulle därför hållas under kontroll, vilket inte minst kyrkans män svarade för.
Häxor till Blåkulla låter fint, men vad det i grunden handlar om är organiserade folkmord.
Sett mot denna bakgrund bör statsmakten, kungahuset och Svenska kyrkan erkänna sina oförrätter mot dessa kvinnor.
Även om kungahuset i grunden inte är en demokratisk organisation borde det kunna be om ursäkt för dess oförrätter.
Hos statsmakten, som i styrande form, har en regering som uttalat sig som feministisk borde det rimligen inte sitta hårt inne.
I vår tid har kristna feminister vuxit sig starka inom kyrkan, vilket borde underlätta för den att be om ursäkt för sin medverkan i dessa hemska gärningar.
En offentlig ursäkt i Guds och rikets namn skulle kunna kompletteras med ekonomiska bidrag till minnesmärken runt om i landet. Det vore dessa avrättade kvinnor värda.
Frågan går till Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, och till Björn O. Nilsson, landshövding för Norrbottens län.
Kommer de på sina ämbetens vägnar att ge dessa avrättade kvinnor en ursäkt?