I Sveriges avlånga land, inte bara i Piteå, debatteras nu inlåsning av demenssjuka. Jag upplever att något gått snett. Det är inte låsningen i sig man ska fokusera på, utan det att demenssjuka lämnas ensamma och inlåsta utan personal. Självklart måste ytterdörrar vara låsta! Det har vi väl alla.
Men vem vill bli lämnad ensam och inlåst om man inte vet var man är, inte känner igen sig, är rädd, orolig och har ångest? Där föremål kan blir hotfulla och skrämmande. Så upplever många demenssjuka sin tillvaro. En långt gången demenssjukdom innebär nämligen att personen inte kan tolka sin omgivning, inte förstå, inte kommer ihåg, har svårt göra sig förstådd med mera.
Hur kan man då ens komma på tanken att lämna dessa personer utan personal och låta dem vandra i ödsliga korridorer? Det är naturligtvis fel att likna demenssjuka vid barn. Demenssjuka är vuxna individer och ska inte förbarnsligas.
Men demenssjuka har samma behov av närhet och trygghet som små barn. Vem skulle komma på idén att låsa in en grupp fyraåringar och lämna dem ensamma på natten? Vilket ramaskri det tack och lov skulle bli.
Internerna på våra fängelser har det tryggare. För dem finns det alltid personal på natten. Enlig fängelsepersonalen kan de som vill till och med få "nattasmörgås".
Den människosyn som råder
i de kommuner som låter demenssjuka vandra inlåsta utan nattpersonal är skrämmande. Sådana beslutsfattare och tjänstemän borde inte få ha kvar sina uppdrag. Sveriges kommuner hade år 2010 ett överskott på 19 miljarder. Vart går dessa pengar?