I en ledarartikel i NSD den 15 april efterlyser Olov Abrahamsson en debatt om huvudmannaskapet för Sveriges sjukvård. Han visar på hur den nuvarande beslutsstrukturen medför svårigheter att bedriva en rationell sjukvårdspolitik särskilt för regioner (landsting) med åldrande befolkning. Han nämner särskilt Norrbotten, Jönköping, Kalmar och Värmland. En debatt enligt de linjer Abrahamsson önskar är mycket önskvärd. Tidigare har den erfarne sjukvårdspolitikern Anders Lönnberg (S) framfört tankar i samma riktning.
En debatt om hur sjukvården i Sverige ska ledas politiskt är nödvändig. Den nuvarande strukturen med regioner (de före detta landstingen) med avgörande politiskt och ekonomiskt ansvar för sjukvårdens organisation är föråldrad. Strukturen leder till att sjukvården inte är jämlik mellan olika landsändar. På detta finns många exempel. Vissa effektiva men dyra behandlingsmetoder erbjuds i vissa regioner, men inte i andra. Vilka läkemedel som rekommenderas i vissa regioner erbjuds inte i andra. Det är också känt att sociala faktorer spelar stor roll när det gäller tillgång till god sjukvård, och denna sociala brist på jämlikhet förstärks av den regionala ojämlikheten.
En annan aspekt är att resursöverföringar mellan olika grenar av sjukvården många gånger försvåras, då regionpolitiker tvingas ta hänsyn till lokala opinioner som långt ifrån alltid är grundade på vad som är effektiv sjukvård. Den landstingspolitiker som går emot en sådan opinion löper stor risk att inte längre få väljarnas förtroende. Populistiska politiker får stora möjligheter att vinna inflytande. Det ser vi även i Norrbotten där Sjukvårdspartiet, som haft som huvudidé att motsätta sig varje förändring av sjukvårdsstrukturen, nu har det dominerande inflytandet över regionen.
Något som kännetecknar sjukvården i Sverige är att primärvården har en svag ställning i förhållande till den sjukhusbaserade vården. I Sverige är cirkaa 16-18 procent av läkarkåren allmänläkare, motsvarande siffra i jämförbara länder är 30-40 procent. Det finns många studier som visar på att en sådan “baktung” sjukvård blir dyr och ineffektiv. Ett konkret uttryck för detta är att på sjukhusens akutmottagningar är trängseln stor eftersom där i väntrummen sitter många patienter som bättre kunde tas om hand på hälsocentralerna. Om det fanns några läkare där!
Regionerna har i många år försökt “satsa på primärvården”. Man har haft verbalt stöd från sin gemensamma organisation SKL och från statsmakterna, men obalansen mellan sjukhusbaserad vård och primärvård har bestått och snarast förvärrats. Likaså har ojämlikheten i tillgång till sjukvård mellan olika sociala grupper och mellan olika geografiska områden blivit större.
För att råda bot på missförhållandena inom sjukvården krävs en kraftfull nationell sjukvårdpolitik En sådan nationell sjukvårdspolitik skulle ha till mål att allas rätt till sjukvård på lika villkor oavsett social situation eller geografisk hemvist blir verklighet, något som redan står i lagen om hälso- och sjukvård. För detta krävs en resursöverföring inom sjukvården innebärande att primärvården förstärks på bekostnad av den sjukhusbaserade vården. Jag tror inte att en sådan politik går att genomdriva om inte staten tar ett huvudansvar för sjukvården.