Försäkringskassans nya policy skapar ohälsa
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Arbetsmarknaden räcker inte till för alla och är tydligen inte heller till för alla, så i stället blir det kommunernas socialtjänst som får bidra med ekonomiska resurser. Så vältrar staten över kostnaderna och ansvaret på kommunerna och utsatta människor får åter börja leva på allmosor.
Tillfälligt sparar nog staten pengar på det här sättet men i förlängningen måste det innebära ökade kostnader. Fler i ohälsa brukar ju kosta mer, även om man utesluter det personliga lidandet och krasst bara ser till pengarna.
Försäkringskassans nya policy skapar ohälsa bland redan svårt utsatta människor. Den som redan lider av svår ångest och oro kan ju knappast må bättre inför tanken att tappa sina försörjningsmöjligheter.
Av tradition är det i stället Försäkringskassans uppgift att samordna rehabiliteringen så att människor ges möjligheter att återhämta sig och att de också ges möjlighet att återkomma till arbetsmarknaden, utifrån sina egna förutsättningar.
Hur har man på Försäkringskassan tänkt sig klara det i sin nya organisation där ju den senaste omorganiseringen får som resultat att alldeles för många fastnar i fortsatt ohälsa?
Inte ens friska människor klarar av dagens arbetsmarknad, här finns också ett ökande ohälsotal. Så vad är det då vi hänvisar våra funktionshindrade medmänniskor till? Möjligheter till egen försörjning är det ju knappast.
Reformerna som ska vara till för medborgarna blir i stället till hot och hinder för dessa.
Det psykiska funktionshindret är inte alltid uppenbart, så därför är det troligt att många av dessa människor kommer att drabbas av utförsäkring. Bristen på läkare hjälper ju också till, då det inte ens är självklart att få till en riktig diagnos. Och i det här spelet är det alltid de svagaste som drabbas svårast.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmarks försäkran att ingen svårt sjuk ska bli utförsäkrad klingar ihåligt. En stor skada är ju redan skedd då många har blivit uppskrämda och oroliga för sin framtid.
I dagens värld ska man själv se om sitt hus. Tryggheten som vi växte upp med är borta och hur det ska gå hänger helt på en själv, men alla har varken möjligheten eller förmågan att kunna påverka sin livssituation.