Kopplingen mellan forskning om skolan och det som händer i klassrummen är oftast svag. Det finns ett utbyte mellan utbildning och de som jobbar i yrket - skolledare, lärare och förskollärare. Men mellan forskning och utbildning är det sämre. Skolledarskapet och läraryrket behöver professionaliseras genom direkta relationer och kommunikation mellan just forskning, utbildning och de som jobbar i yrket.
Andra yrkesgrupper som läkare, sjuksköterskor och socialarbetare har minskat avståndet till forskningen. Nu är det dags för den utbildningsvetenskapliga forskningen att ta samma steg.
Dagens skola ska rusta eleverna till att möta de utmaningar som framtiden ställer, i deras framtida lärande, i sociala sammanhang och på arbetsmarknaden. Men allt fler tecken visar att skolresultaten i Sverige halkar efter i ett internationellt perspektiv.
Det är vanligt att den enskilde skolledarens eller lärarens utveckling baseras enbart på den egna erfarenheten i stället för att på ett systematiskt sätt dra nytta av såväl kollegors erfarenheter som nya vetenskapliga rön. Då finns en risk att arbetet fortsätter i samma form som när man påbörjade sin yrkesbana. Skolledare och lärare behöver i mycket högre utsträckning vara delaktiga i uppbyggnaden av en yrkesgemensam kunskapsbas.
I dag forskas för mycket om skolan och inte för skolan. Alltför många forskningsrapporter bygger på ett utifrån-perspektiv som inte ger användbar kunskap och som inte kan överföras till skolan på ett användbart sätt. Forskningen måste i högre grad baseras på de behov som finns i verksamheten och behandla frågeställningar i den konkreta inlärningssituationen, med andra ord en praktiknära forskning.
Regeringen måste öka utbudet av relevant forskning för skolan. Det är förändringar som vi vill se i forskningspropositionen 2012!