Försvar utan strategi

Den mödosamt frampressade försvarsproposition, som drabbade riksdagen i torsdags förra veckan, är grundad på en överspelad säkerhetspolitik och på en inaktuell försvarsstrategi. Propositionen ger intryck av att vara en partipolitiskt anpassad budgetreglering. Den förtjänar att smulas sönder mellan riksdagspartiernas kvarnstenar.

Foto: Kurt Engström

Luleå2009-03-27 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sverige har för länge sedan ratificerat EU:s säkerhetspolitiska dokument från den 12 december 2003. Enligt detta dokument överenskommer EU:s stater att tillsammans, med gemensamma selektiva insatser, möta en mängd olika hot.
Men det framgår också av dokumentet att ansvaret för försvarspolitiken och försvarsmakten är och förblir de enskilda melemsländernas ensak. I dokumentet kan också utläsas att var och en av dessa medlemsstater bör vara beredd att motta stöd från övriga medlemsländer.
I praktiken innebär det att vår försvarsmakt ska vara beredd att motta stödjande insatsförband bland annat från Nato. Allt detta noteras i propositionen, men beaktas inte.

Vi måste alltså ha en försvarsmakt och en försvarsstrategi som kan stödjas. Enbart förmåga att göra insatser kan inte avskräcka en hotande motståndare. Medlemsländernas insatsförband lär inte komma för att strida här på vinst och förlust.
Inte med bästa vilja kan man påstå att inriktningspropositionen beskriver en försvarsmakt. Många tusental fast anställda och kontrakterade soldater med vapen och materiel är och förblir blott insatsförband, så länge förbanden inte inordnas i en trovärdig försvarsstrategi.

EU:s säkerhetspolitiska instrument skrevs 12 december 2003. Då sades: "En storskalig aggression mot någon medlemsstat är i dag inte trolig."
Det var då det! Sedan dess har mycket hänt. Uppenbarligen anser den allmänna opinionen i Sverige i dag att vi måste anpassa vår försvarspolitik och vår försvarsmakt till hotet om en storskalig aggression mot riket.
Försvarsmakten måste vara fundamentet för alla militära åtaganden. Anpassningen är svår och tar tid. Under uppbyggnaden måste kraftsplittring undvikas, varför antalet direkt tillgängliga förband då bör begränsas. Till grund för anpassningen måste en svensk trovärdig försvarsstrategi först utarbetas.

Den föreliggande inriktningspropositionen syftar till att skapa insatsförband utan försvarsstrategi. Det är skäl nog för riksdagen att i enighet förkasta propositionen.
Riksdagen bör begära att regeringen låter utarbeta förslag till en försvarsstrategi, som riksdagen sedan måste godta innan en ny inriktningsproposition kan granskas. Nu prövas vår demokrati.

Läs mer om