Försvara Sverige på nytt
När beslutet om ominriktning av det svenska försvaret togs för ett decennium sedan var konsekvenserna inte klarlagda. I tre väsentliga avseenden kastade man sig ut i det okända eller in i svårigheter som inte belysts.
I dag får nästan inga unga män och kvinnor ens en grundläggande militär utbildning och vi måste få bort den försvarspolitik utan mål och mening som bedrivs i dag, skriver Anders Karlsson och Bertil Kantola. Foto: Bengt-Åke persson
Foto: Bengt-Åke Persson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det andra redovisades bara vissa fördelar, men inte de många nackdelar, som ett nytt personalförsörjnings/bemanningssystem medför.
För det tredje skulle ominriktningen innebära att insatsstyrkorna i fred ska administreras av ÖB, men att de i krig eller vid insats ska ledas av Nato.
Våra insatsstyrkor ska då vid krig i norra Sverige och på Nordkalotten ledas av Natokommandot i Norge, i södra Sverige och Östersjöområdet av Nato i Danmark, på europeiska kontinenten och i främmande världsdelar av Natoledningar därstädes.
Detta redovisades inte öppet före omriktningsbesluten. Ansvaret för insatser på kontinenten och i främmande världsdelar må kunna anförtros Nato, men den allmänna meningen är att ansvaret för operationer i Sverige, ansvaret för Sveriges försvar, måste bäras av ÖB.
Operationer i Sverige handlar mindre om samordning av resurser i latitudriktning inom Norden än om ledning i longitudriktning inom Sverige. Sverige måste försvaras av svenska stridskrafter, som möjligen kan stödjas av Nato - inte tvärt om.
Den gamla regeringen och ÖB arbetade med dessa problem till 2006 och den nya regeringen fortsätter. Med klent resultat. Försvarsfrågan börjar likna Hallandsås-katastrofen; ju större svårigheter, ju mer satsningar.
Men Hallandsåsen är och förblir som den varit under miljontals år. Världsläget och försvarsfrågan förändras ständigt.
Nu, tio år efter ominriktningsbeslutet, kan konstateras att de utgångsvärden som gällde för beslutet inte längre är gällande. Ryssland är inte längre samme pålitlige granne och Nato har inte den förmåga och överlägsna styrka som förutsattes när vi avvecklade vårt invasionsförsvar.
Nu står det klart att vi behöver ett fredsbevarande försvar, inte ett fredsskapande. Det är numera inte främst fråga om krishantering tillsammans med Nato. Vi behöver i stället en försvarsmakt som kan möta ett existenshotande angrepp mot riket. Till det duger inte insatsförband, varken sådana av bataljons- eller brigadstorlek.
Det är inte fråga om att kunna göra till tid och rum begränsade aktioner utan om att riket ska kunna försvaras.
Denna nu nödvändiga omställning är mödosam och tar tid. Men den behöver inte bli kostsammare än ett fortsatt slöseri med försvarets Hallandsås-projekt.
Detta förefaller den allmänna opinionen ha insett tydligare än fackmän och politiker, som nästan alla fortsätter hävda att ominriktningens princip är riktig. Endast ett fåtal visar intresse för försvaret av nationen.
Försvarsledningen är beordrad att fullfölja ominriktningen och att då framför allt, om möjligt tillsammans med de nordiska grannländerna, utveckla spetsteknik och internationellt användbara förband för krishantering. Politikerna söker på nästan alla händer vidareutveckla ominriktningen, var och en på sitt sätt.
Försvarsfrågan tenderar att bli en allvarlig inrikespolitisk tvistefråga. Detta vore olyckligt med hänsyn till det viktiga riksdagsval som förestår. I stället bör alla erkänna att de är inne på en delvis felaktig väg
Alla bör enas om att tillsätta en ny parlamentarisk utredning, som stakar ut en bättre handlingsväg än den för försvarsmakten nu gällande.
En handlingsväg som leder till fredsbevarande verksamhet i stället för fredsskapande.