Försvaret måste återuppbyggas från grunden
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En stat, som är ett strategiskt vakuum, är inte fri och oberoende.
Det gamla invasionsförsvaret var operativt sett starkt. Men det hade två fel. Det fanns en inbyggd kostnadsökningsspiral, som vår ekonomi inte tillät. Dessutom hade en fördyring och försämring uppstått genom att försvarsmakten under 1970- och 1980-talen förändrats.
Den hade dessförinnan bestått av summan av soldaternas, gruppernas, plutonernas och många andras verksamhet i såväl fred som krig. Nu bestod den av ett stort antal olika förband, vilket varken var billigt eller effektivt.
I stället för att sänka ambitionen för försvaret något, och lugnt och metodiskt operera bort kostnadsspiralen samt återgå till verksamhetsstyrning beslöt man sig för att, till stora kostnader, skrota hela invasionsförsvaret. Detta var ett politiskt beslut, fattat i blindo av politiker och några få militära fackmän.
Av två skäl sades det vara acceptabelt att ställa ut Sverige som ett strategiskt vakuum. Dels ansågs USA/Nato efter Sovjetunionens fall vara så allenarådande starkt att något för USA främmande invasionshot mot Sverige inte behövde befaras. Dels ansågs det nya Ryssland oförmöget till militära insatser.
Nu står det klart för de flesta att USA inte längre är allenarådande starkt. Det kan därför vara farligt att vara beroende av USA. Ryssland är inte längre så svagt att det är ofarligt. Vi befinner oss i ett spänningsfält mellan USA:s/Natos - Rysslands kraftfält och vårt eget strategiska vakuum.
Detta är inte betryggande och det torde alla våra politiker ha insett. Vi synes kunna komma ur detta dilemma på tre olika sätt:
Godta att vi inte längre är fria och obundna, ansluta oss till och stärka USA, eventuellt maskerat genom att stärka EU:s militära kapacitet.
Eller förhindra och motarbeta Rysslands styrketillväxt.
Eller täcka upp vårt strategiska vakuum, så att vi åter kan betraktas som en fri och obunden nation utanför spänningsfältet USA - Ryssland.
Opinionen i Sverige torde uppfatta de två förstnämnda alternativen som politiska ränkspel utan praktisk effekt. Det tredje alternativet väcker viss misstro, därför att det för tanken till vårt gamla, alltför kostsamma, invasionsförsvar.
Det är emellertid en felaktig koppling. Det går att bygga upp ett respekterat existensförsvar till betydligt lägre, helt överkomliga kostnader.
Den militära flykten till USA/Nato eller EU har hittills blockerat alla tankar på hur ett nationellt, självständigt existensförsvar ska utformas. Det är nu kanske inte så svårt att undvika kostnadsskruvar.
Det torde dock krävas stor viljeansträngning att börja tänka verksamhetsinriktat på hur det svenska nationella försvar, där den enskilde soldatens insatser i strid bäst tillvaratas, ska se ut.
Om vi ska kunna visa att Sverige är en fri och obunden nation duger det inte med att vi bara ökar anslagen till en förbandsverksamhet som producerar insatsförband. Vi måste från grunden återskapa en svensk försvarsmakt.