I en artikel i NSD den 3 augusti skriver försvarsminister Sten Tolgfors och riksdagsledamoten Johan Johansson om hur bra det är att Sverige avskaffat värnplikten och ersatt denna med en yrkesarmé efter amerikanskt mönster.
Vi ser emellertid i dag hur ett USA på randen till bankrutt allt mer drar sig tillbaka från sina internationella åtaganden, däribland att bära ledartröjan i Nato. Vi ser också hur svårt det är att hitta länder som är villiga att delta i alliansens internationella insatser då det ju visat sig att dessa blir långvariga och därför kostsamma, både i människoliv och i pengar.
Supermakten USA gick efter den 11 september ut i ett krig som blivit ett av de längsta i nationens historia, ett krig som inte lyckats skapa fred i varken Irak eller Afghanistan och som drivit både USA:s finanser och dess anseende som supermakt i botten.
I stället för att hämnas ett angrepp och stärka nationens anseende har man visat sin oförmåga att skapa fred i de länder man sagt sig vilja hjälpa då människorna
i dessa länder uppenbarligen inte vill bli hjälpta genom en invasion. Man har också visat att även supermaktens ekonomi tar skada av långvariga krig, speciellt då kompensation i form av ekonomiska fördelar
i ett besegrat land låter vänta på sig.
USA under Barack Obama har omvärderat den strategi för dominans av världen som infördes av George W Bush och hans administration. Detta har man gjort dels därför att man inte har några pengar kvar, dels därför att ingen nation, supermakt eller inte, orkar med krig som varar år efter år och som inte leder till någonting annat än spillda liv. Sveriges regering borde analysera det uppkomna läget och fråga sig om vårt land verkligen ska jobba på i George W Bushs anda när inte ens USA längre gör det.
Utifrån det vi sett i Irak och Afghanistan bör vi också fråga oss om det verkligen är som Nato påstår i den utvärdering som Sveriges försvarsminister i sin artikel hänvisar till, att Sveriges i dag pinsamt kraftlösa försvarsmakt kan försvara landet, både uthålligt och över hela ytan.
Eller om det är så att det enda sättet ett litet land kan vara för stormakten avskräckande är att angriparen vet att det lilla landet inte kommer att ge sig och att kriget därför kommer att bli så kostsamt att det inte går att vinna på den korta tid stormakten har på sig innan ekonomi och hemmaopinion vänder sig mot kriget.
På 1990- talet gick det strategiska tänkandet mot yrkesarmén, men frågan är om 2010- talets tänkare kanske ändå måste omvärdera en föråldrad doktrin och i ljuset av den kommande kampen om råvarorna i Arktis åter prioritera det territoriella försvaret och värnplikten framför yrkesarmén och säkerhetsskapande åtgärder i fjärran länder.