På senare tid har ännu en något förvirrad debatt, denna gång om barnfattigdom
i Sverige, startats av Socialdemokraterna som ett sätt att försöka komma åt regeringen och dölja bristen på en egen politik.
Barnfattigdomen har ökat och ska utrotas säger man, inte minst genom partiledaren Håkan Juholt.
Men har barnfattigdomen verkligen ökat?
Enligt Rädda Barnen, som lämnat underlag till debatten, har barn i familjer med små ekonomiska resurser eller som lever på socialbidrag minskat från 22 procent år 1997 under en socialdemokratisk regering till 11,5 procent 2008, senaste mätningen, under en alliansregering.
En halvering av barnfattigdomen med andra ord och rejäla kliv mot ett avskaffande. Särskilt angeläget eftersom dessa barn vid en internationell jämförelse överhuvud taget inte skulle klassas som fattiga.
Det för Socialdemokraterna överraskande (nedslående?) resultatet har fått partiet att i stället stödja sig på EU:s relativa
fattigdomsbegrepp och där finna en ökning av fattiga familjer mellan 1998 och 2009.
Men använder man sig av begreppet barnfattigdom som relativt begrepp är man också ute på hal is. Då kommer det nämligen alltid att finnas fattiga barn hur rika familjerna än är och även om Socialdemokraterna själva styr, vilket de gjorde 1998-2006.
Tänk er ett land med bara miljoninkomster i olika grad hos landets familjer, ett framtida Sverige som inte behöver vara så långt borta. De familjer som då lever under 60 procent av medianinkomsten lever alltså på miljonbelopp, men betecknas ändå som fattiga enligt denna definition.
Fattigdomen kommer aldrig att gå att utrota och den kan till och med växa med ökad rikedom. En inte särskilt realistisk definition av fattigdom således och därför i huvudsak avsedd att mäta inkomstfördelningen.
Det är problematiskt för det demokratiska samtalet, och i det långa loppet även för budbäraren, när man försöker basera en debatt på så skilda begrepp som Socialdemokraterna nu använder i stället för, för gemene man, mer realistiska antaganden.