DEBATT: Frågan är: ökade vinster för ett fåtal eller lite mer till alla?

Svar till Stefan Tornberg, NSD Debatt den 17 mars. Stefan Tornberg beklagar sig över att norrbottningar ser positivt på staten som tillväxtskapande faktor. Det är väl inte så konstigt eftersom det är staten som har investerat i och byggt upp huvuddelen av vår råvaru- och processindustri och energiutvinning i det här länet, de oerhört inkomstbringande verksamheter som högern vill överföra till den ekonomiska aristokratien kallad kapitalister. Och vari ligger det negativa i att staten, som representerar hela befolkningen, på demokratisk väg beslutar om investeringar som kommer alla till del? Minns Tornberg Stålverk 80, en planerad och 1975 inledd jättesatsning på specialstålstillverkning i Luleå? Med en revolutionerande ny teknik kallad stränggjutning och med den järnrikaste malmen i värl-den och de lägsta elpriserna skulle äntligen huvuddelen av malmen förädlas i Sverige och Norrbotten. Den 16 oktober 1976 begravdes emellertid ett av Sveriges viktigaste industriprojekt någonsin av den nytillträdda borgerliga regeringen med centerpartiets Torbjörn Fälldin som statsminister. Visst är Ikeas satsning i Ha-paranda positivt för orten, men i jämförelse med det uteblivna Stålverk 80 är det milt sagt blygsamt. Och varför stoppade centerpartiet stålverkssatsningen? Jo, därför att storfinansen som ägde de gamla och omoderna stålverken i Mellansverige inte kunde acceptera att bli utkonkurrerade av NJA. I dag är flertalet inom branschen överens om att stålverket borde ha byggts eftersom SSAB:s produktionsvolymen är för liten. Men i stället för tusentals nya arbetstillfällen, flera miljarder i ökade intäkter och nya industrietableringar i Norrbotten, stoppade Torbjörn Fälldin projektet. Nej, jag tror inte att vi be-höver fler kapitalister eftersom de är så dyra i drift. En-ligt SCB:s inkomst- och förmögenhetsstatistik från 1997 så tog en hundradel av svenskar-na hand om 18 procent av na-tionens samlade inkomster (efter skatt) och ägde 30 pro-cent av landets förmögenheter. Att ökade privatförmögenheter för de allra rikaste skulle vara en förutsättning för ökade investeringar stämmer inte; snarare tvärtom, pengarna hamnar på börsen i en för samhället meningslös och direkt skadlig spekulation av handel med övervärderade ägarandelar. Under 1980- och 1990-talen ökade vinsterna i det privata näringslivet på lönernas bekostnad medan investeringarnas andel av BNP minskade. Problemet med Sveriges kapitalister är att de, miljardvinster till trots, hellre flyttar produktionen i företag som Ericsson och ABB till diktaturländer som Kina där man inte behöver förarga sig på las eller sådant trams som mänskliga rättigheter. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att våra stora exportföretag växte sig stora under den tid då de offentliga investeringarna var omfattande i det här landet och gav myck-et stora beställningar till in-dustrin. Minns att det var statliga Televerket som utvecklade mobiltelefonin som Ericsson sedan massproducerade. Ska vi klara sysselsättningen och den offentliga välfärden måste vi ha samhällsägda industrier som oavkortat kan satsa på att utveckla verksamheten för att skapa arbeten och tillväxt i Sverige. Högre löner ger högre köpkraft och högre skatteintäkter utan att man alls behöver höja skattesatsen; men då måste man givetvis offra de arbetsfria inkomster som kallas aktieutdelning. Lite mer till alla eller ökade vinster för ett fåtal, det är frågan.

Debatt: Frågan är: ökade vinster för ett fåtal eller lite mer till alla?

Problemet med Sveriges kapitalister är att de hellre flyttar produktionen i företag som Ericsson och ABB till diktaturländer som Kina där man inte behöver förarga sig på las eller sådant trams som mänskliga rättigheter, skriver Krister Engman.